Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Litteratur. Finlands yngre finska litteratur. Af Werner Söderhjelm. Med 8 porträtt efter original af Albert Edelfelt, Eero Järnefelt och Louis Sparre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLANDS YNGRE FINSKA LITTERATUR. I25
smaken. Men den, som har resonnans för
hvad här är berättadt och som har öga
att njuta af de konstfulla sniderier, med
hvilka artisten sirat ut sitt verk, skall
från detsamma bevara intryck af många
lika fint kända som vackert sagda saker.
Han skall bland annat genast i början
frapperas af en makalös kontrast mellan
den halfgamle, profvade, skeptiske, sömnige
magistern och skolflickan, den kvittrande
»rena fågeln», som flyger öfver hans väg,
när han på morgonen stomlar hemåt —
hela utvecklingen är i denna enda seen
gifven. Han skall vidare ryckas med af
farten och friskheten i skildringarna från
resan och från Paris: det är första gångens
resenär, som våldsamt berörts af det nya
han sett, men som sett det med sina ögon
och förtäljer det på sitt eget vis. Han
skall visserligen icke heller underlåta att
märka, hurusom denne resenär från
varglandet i norden af alla förhållanden låtit
sig betagas på samma sätt, och huru han
saknar tillräcklig estetisk smak att undvika
omständlighet, där lätta antydningar vore
nog.* Novellen har blifvit starkt häcklad
för osedlig tendens — ett af de många
kortsynthetsmisstag, för hvilka den nyare
litteraturen (som dock i detta afseende föga
skiljer sig från den gamla) varit utsatt.
Ty den stötande slutepisoden —- för öfrigt
ett motiv, som återfinnes i Mussets
»Con-fessions d’un enfant du siècle», prototypen
i vår tid för denna litteraturgren — denna
episod är ju tvärtom till för att ge hjältens
sorg ännu mera relief, för att i kontrast
med hans obetänksamma steg låta
gestalten med den »ringlande locken vid örat»
stiga fram dubbelt ren och dubbelt
smärt-full att förlora. Men, som sagdt, större
delikatess i behandlingen hade man önskat.
På vårvintern 1891 utkom den samling
skisser, om hvilken författaren i sitt
företal sade, att den innehöll spånor, som
under det allvarliga arbetet fallit ner från
slöjdbordet, och som han plockat upp till
tidsfördrif åt dem, som ville ha dem. Dessa
rnellanstundsprodukter hafva emellertid af
publiken tilldömts ett annat värde. De
hafva för Aho betydt hans egentliga
genombrott hos alla delar af vår publik, och
hur än åsikterna om hans öfriga arbeten
* I den svenska öfversättningen är slutet nägot
förkortadt.
växlat, ha hans första »Spånor» hållit honom
kvar där, dit de en gång lyft honom upp.
Utan tvifvel med rätta. Ty oafsedt de
fosterländska ämnena och formens
full-gångna konstnärlighet -— hvarom jag
redan talat — äro dessa miniatyrer ägnade
att ge alla Ahos goda egenskaper deras
fördelaktigaste belysning och ställa hans
svagheter i skuggan. Hans makalösa
förmåga af stämningsdiktning har här sitt rätta
fält: sammanhållna af dessa trånga ramar
blifva hans lyriska bilder helheter hvar för
sig, fonden fördjupas och förtätas, poesien
breder sig skälfvande och fulltonig öfver
hvarje flik af den lilla taflan, och den växer
ut till ett konstverk utan vank. Det är
ingen fara för att man skall få för mycket
af stämning och poesi, ty ramen skär af i
rätta ögonblicket, eller för litet af handling,
ty den kommer alls ej i fråga. Figurerna
som förekomma äro tecknade i några få
raska drag och behöfva icke mer.
Invecklad handling och invecklad psykologi
ligga nämligen icke för Aho, lika litet som
dramatiskt lif: hans dialoger, isynnerhet
mellan herrskap, äro ofta anmärkningsvärdt
banala, och Spånorna ha stor fördel af att
vara så rent skildrande, man kunde säga
sjungande, som de äro.
Aho har också i dessa skisser känt sig
mer hemmastadd än annars, ty han
förefaller att ge sig själf så helt och
uppriktigt i dem. Han skyr ej att säga hvad
som är hans ideal af lycka: enslighetens
drömmande frid, ett försjunkande i
vemodigt, musikaliskt svärmeri under skära
sommarkvällar eller i vinternattens kyliga
månljus; endast sällan längtar han efter ett
annat väsen vid sin sida för att med henne
njuta af »stämningarnas fullaste harmoni»
eller »känslornas finaste pianissimomusik».
Denna melankoliska passivitet är liksom
en förfinad potens af nationallynnets
inåtvända kontemplation. Icke heller döljer
han för oss en viss blaserad egoism, som
stundom tar makt med honom, när den
trolska stämningen, det som gör hans lycka,
är borta. När han känner att han »icke
saknar någon, icke älskar någon», så
somnar han lugnt; han tröstar sig öfver en
bruten förlofning rned en segelbåt och är
fullständigt lycklig, när han kan ägna den
samma känslor som en fästmö — för att
om hösten tröttna och ersätta den med en
jakthund eller en trafvare eller kanske en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
