Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Litteratur. Finlands yngre finska litteratur. Af Werner Söderhjelm. Med 8 porträtt efter original af Albert Edelfelt, Eero Järnefelt och Louis Sparre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLANDS YNGRE FINSKA LITTERATUR. I25
ling: hon begynte skrifva först sedan hon
vid icke alldeles unga år blifvit änka med
sju barn, har fortsatt därmed under det
hon för utkomstens skull idkat handel i
Kuopio och har därifrån icke rört sig längre
än någon gång till Helsingfors.
Hennes art är en annan än de
föregåendes, både allmogeförfattarnes och
konstnovellisternas. Väl skildrar äfven hon
folket, men vanligen är dock hennes miljö
småstadens borgerskap. Och hennes sätt
att skildra är ett annat, ty hon är i hög
grad tendensiös. Människorna för deras
egen skull ha för henne ringare intresse
än som produkter af förhållanden, hvilka
måste gisslas. Öfver allt finner hon
sådana förhållanden, mest på det sociala
området. Arbetarens och den bildade
klassens ställning till hvarandra ge henne stoff
till skildringar, i hvilka den senare får
sitta mycket hårdt emellan. Folket svälter
ihjäl, emedan det icke får arbete, och
uppfostras rent af till brott; tjänarne
behandlas skamligt; en eländig varelse på
samhällets lägsta trappsteg har mera hjärta i
bröstet än den bildade, för hvilken hon
uppoffrar sig; de högre klassernas moral
är klandervärd, affärslifvets verkan
depraverande, kvinnans ställning i familjen och
samhället undertryckt och beroende af råa
män, hvilkas uselhet hon är svag nog att
förlåta; den religionens tröst för sjuka
själar, som prästerna ge, är ingenting värd,
— och så vidare. Det är många och hårda
straffpredikningar denna fru från Kuopio
dundrar ut mot sin samtid. Men där är
ingenting särskildt originelt, hvarken i
ämnena eller sättet att säga dem på. Och
icke heller är det någonting särskildt finskt,
med undantag af en och annan typ och
en god lokalfärg öfver handlingens
skådeplats.
Minna Canths novellistiska produktion
är frukten af en stor intelligens och en
ganska stor talang att berätta. Ur fonden
af alla hennes skildringar träder fram en
enkel, sund, klok världsåskådning, som ej
kan förfela sin verkan. Hennes
iakttagelseförmåga, framför allt där det gäller
förvända förhållanden, är mycket skarp,
hennes psykologiska analys mången gång
slående sann, hennes förmåga att ge figurer
och situationer dramatiskt lif alldeles
ovanlig. Hon uppnår genom denna egenskap
kraftigare effekter än de allra flesta nordi-
Fru Minna Canth. Teckning för »Ord och bild»
af Eero Järnefelt.
ska novellister, och det intryck, som flera
af hennes berättelser framkalla, är rent af
rifvande.
Men tendensen, denna mullvad i
konstens örtagård, gör också hos henne sitt
förstörande arbete. Den visar sig jämt och
ständigt mellan berättelsens fogar,
annonserar afsikten och verkar störande. Den
drifver författarinnan till för mycket
demonstrerande och konstaterande och gör
henne sentimental, hvilket är ett af
hennes största fel, samt ensidig. Äfven i
annat märker man brist på konstnärlig smak.
Oskickligt inflikade episoder, öfverdrifna,
banala eller föga motiverade vändningar
kunna förhindra ett gynnsamt totalintryck,
äfven där några eller större delen äro
förträffliga och stilen annars pregnant. Den
artistiska besinning, som låter konstnären
själf stiga tillbaka och verket ensamt tala,
finnes icke alltid. Icke heller det
omdöme, som leder konstnären att vid en i det
verkliga lifvet mötande företeelse träffa
valet mellan det, som skall upptagas i
konstverket och det som skall afsöndras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
