Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Litteratur. Finlands yngre finska litteratur. Af Werner Söderhjelm. Med 8 porträtt efter original af Albert Edelfelt, Eero Järnefelt och Louis Sparre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLANDS YNGRE FINSKA LITTERATUR.
I25
man kunna kalla Erkko naturlyriker, så
är Leino konstlyriker, är Erkko. typiskt
finsk, så är Leino kosmopolit. Han har
i rikligt mått sörjt för, att finska
litteraturen icke behöfver sakna denna romantiska
studentpoesi, genom hvilken väl alla måste
passera: som, eklektisk till sitt grundväsen,
upprepar hvad andra sagt förr, går
omkring och söker efter ämnen för sin
formella talang, sin lilla pessimism och sin
lilla entusiasm, adresserar sig tiil alla sina
föremål i andra person singularis, kväder
om frihet, utan att egentligen veta hvad
den därmed menar, och för en tid inom
vissa kretsar kan blifva rätt uppburen.
Denna poesi har dock hos oss kommit litet
för sent, men Leinos behandling af den
är icke utan betydelse för formens odling.
Bättre kommer Leinos poetiska begåfning
till sin rätt i reflexionspoesien, på hvilket
fält han senare skrifvit ett par af verklig
inspiration burna stycken. Några bland
hans talrika festpoem och -kantater bära
äfven härom vittne. I formelt afseende går
Leino framåt till allt större konstnärlighet;
hans poetiska stil är icke så djup och
saftig som Erkkos, men ytterst lätt flytande,
öfverlägset behärskande språkets rikedom
och stundom elegant. Den rör sig inorn friare
former än de äldres och skall utan tvifvel
blifva föremål för stark efterbildning bland
yngre poeter och poetastrar.
Spåren efter Kivis dramatiska
verksamhet äro i den finska litteraturen vida
glesare än efter hans episka. Om man
undantar Minna Canth, har det dramatiska
skriftställeriet icke koncentrerat sig på
några enskilda händer utan uppvisar ett
försök af en, ett af en annan, än i en, än
i en annan stil. Jag kan utom henne
knappast nämna mer än två, hvilka skulle
framstå som dramatiker ex professo, E. F.
Jalmsson, hvars historiska dramer dock
redan öfverlefvat sig själfva, och R.
Kil-jander, som författat en del smärre
lustspel med stoff från stadslifvets lägre sferer
och med ypperligt humör.
Det porträtt af Minna Canth, som
tidskriften meddelar, visar henne som den
omutligt stränga domare, vi lärt känna i
hennes noveller. Men hennes anlete kan
ha ett annat uttryck: det kan le så hjär-
tans vänligt och med en så skalkaktig
humor i ögonvrår och mungipor, att det
förefaller som tillhörande en helt annan
person. Samma Janusnatur visar hennes
dramatiska diktning. Af hennes två
tidigaste stycken, två folklustspel, är
isynnerhet det ena, Mur tov ar kans,
’Inbrottsstölden’, alldeles sprittande gladt och kvickt,
skrifvet med en fart och dramatisk verve
af ingalunda vanligt slag, innehållande ett
flödande förråd af förträffligt anbragta
folk-vitzar och ordspråk, sådana endast den
finska allmogen har dem, och bjudande på
typer, hvilka, åtminstone delvis, icke stå
efter Kivis, hvarken i finskhet eller
lustighet. Man väntade, att Minna Canth
skulle blifva hans arftagerska.
Men hon slog snart om. »Ei blot til
Lyst» syntes henne den dramatiska gåfvan
gifven. Och i Työmiehen vaimo,
’Arbetarens hustru’, gaf hon en drastisk bild
af superiets ödesdigra roll i
arbetarklassens lif, men passade också på att
samtidigt tilldela öfverklassen en ganska grof
släng för dess förhållande gentemot
arbetarne. I sitt nästa stycke Kovan onnen
lapsia, ’Olyckans barn’, gick hon ett steg
längre och framställde ungefär samma
motiv som i sin novell »Fattigt folk»,
nämligen samhällets försummade skyldigheter
mot sina proletärer. Det är en hop
järnvägsarbetare, som plötsligt uppsägas,
hungern drifver dem till brott, och en
vältalig representant för dem slungar ut
filippi-ker mot lagen, som ej skyddar deras rätt,
men ingriper, när de vilja skaffa sig den
själfva. Från dessa sociala spörsmål
öfvergick författarinnan till ett mera
intellektuelt i skådespelet Papin perhc, ’Prästens
familj’, där striden mellan »gamla» och
»unga», mellan konservatism och liberalism
personifieras i gestalterna af en gammal
präst och hans rabulistiske son. Och
slutligen har hon, föranledd af en hos oss
passerad uppskakande händelse, vågat sig
på att i Sylvi söka psykologiskt motivera
en barnsligt lättsinnig ung hustrus mord
på sin man.
Mycket af hvad jag tidigare sagt om
fru Canths noveller kan tillämpas på
hennes dramatik.
Där möta mest samma fel. Tendensen
är i de sociala dramerna rätt klumpigt
anbragt och figurerna hållna i svart eller
hvitt utan några mellanliggande nyanser —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
