Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från Goethes värld. Af Ellen Key. Goethehaus i Weimar. Med 9 bilder - I - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN GOETHES VÄRLD.
I47
sande svarta, öfver pannan hvilar en ljus
och klok barnslighet; näsan stiger en
smula uppåt med den täckaste lilla sväng,
och detta ger den öfre delen af hennes
ansikte det uttryck af ovanlig öppenhet,
som flera samtida betona; medan
munnen åter har en yppig fasthet, en fin
slutenhet, som verka betagande. När
man därtill vet, att växten var smärt
och smidig, hållningen stillsamt behagfull
och värdig, att klädseln utmärkte sig
genom smakfull och enkel elegans — då
kan man ana, hvari fru v. Steins
»pikanta, intressanta och egendomliga»
tjusningsmakt bestod, denna makt, om
hvilken hennes samtid är så enig.
Bland relikerna i Goethe-muséet finnes
en liten vissnad bukett, och bredvid den
en pappersremsa, daterad 1894, på
hvilken en gummas darrande hand skrifvit:
»Detta är sista återstoden af alla de
buketter, Goethe bar till mig från sina
morgonpromenader i Marienbad och Karlsbad
1823». I hela Goethehaus fanns intet, som
i sådan grad gaf intryck af den lefvande
Goethe, som dessa eklöfsblad och
darrgräs, hvilka varit friska i hans händer,
då han plockade dem en sommar för
mer än sjuttio år sedan till sin sista
kärlek, Ulrike von Levetzow, hvilken
ännu, nittioårig, lefver på godset Trziblitz
invid Teplitz. Bredvid buketten står det
Karlsbaderglas, hon gaf Goethe på hans
födelsedag, och som man fann, med ett
hennes bref och handskar i, bland Goethes
reliker efter hans död.
Muséet har också ett par porträtt af
den blåögda, blonda Ulrike, som har
alldeles det slags blida fägring, man
tänker sig hos Goethes ungdomskärlek,
Frederike, och Ulrike lär hafva ägt samma
naiva, naturliga, milda väsen, samma alla
tjänande hjärtlighet och stilla glädtighet,
som Goethe antyder hos Frederike.
Ul-rikes familj lär ha önskat hennes förening
med Goethe, men hans egen skönhets-
känsla afhöll honom att vid sina
sjuttiofyra år binda en nittonårig flicka.
Emellertid har Ulrike förblifvit ogift, kanske
af samma skäl som Frederike uttalade:
att för den, som älskat Goethe, finnes
sedan ingen annan man. Goethes egen
känsla var så djup, att resignationen
vållade honom en svår sjukdom.
När man ser bilderna af alla dessa
kvinnor, som haft den stora lyckan att få »sina
hjärtan krossade» af Goethe, förstår man
hans utrop: » om jag återkommer till jorden,
vill jag be gudarne om den ynnesten
att endast behöfva älska en gång»! Men
man minnes att denna kärlek gaf lifvet åt
Werther, denna åt Tasso och Iphigenia;
denna jublar i Römische Elegien, denna i
Westöstlicher Divan, denna klagar i
Tri-logie der Leidenschaft, och hvar och en
har sin del i de andra lyriska dikterna!
Gent emot dem, som bruka den gängse
etiska mätstickan — så otillräcklig, när
det gäller djup — vill man anföra ett ord
om Goethe af en hans samtida: Vi böra
afhålla oss från att mästra de stora
andarne! Ty saknades ett enda drag i hvad
de gjort, skulle vi tillika sakna allt det
stora, vi hos dem beundra.»
II.
Det är ej endast kvinnobilder ur
Goethes lif, som fylla museets väggar. Man
ser där nästan hvarje stor personlighet,
som gick ut och in i Goethehaus, eller
mer eller mindre genom Goethes
inflytande fästes vid Weimar, och som där, i
förra århundradets slut eller dettas början,
bidrog att göra den tyska småstaden till
Athens like inom andens värld.
Wieland och Herder, Voss och
Hum-boldtarne, framför allt Schiller, men
äfven så många, många andra gestalter
kallar minnet fram i dessa rum. Här
bytte de idéer med Goethe, hörde honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
