Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från Goethes värld. Af Ellen Key. Goethehaus i Weimar. Med 9 bilder - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
ELLEN KEY.
läsa högt med sin klangfulla, rika stämma
eller sågo honom fröjdas som ett barn
och en konstnär åt den helleniska
linie-finheten i en kamé eller renässansens
skönhetsglädje i en handteckning eller
en naturens utvecklingslag, uppdagad i
kristallen eller plantan, färgbrytningen
eller kraniet. Alla de yppersta i
Tyskland, alla de där på genomresa stadda
ryktbarheterna trädde någon gång under
de femtio åren in i detta Juno-rum. Här
blef, efter Schillers död, Zelter den hälst
sedde gästvännen; hit kom Jean Paul,
beredd att finna Goethe »vara ett isberg»,
men såg snart, att isskorpan var mycket
tunn och glöden under den mycket stark;
hit kom den unge Grillparzer och kunde
endast brista i hejdlös gråt; hit kom den
unge Heine — och kunde i sin
betagenhet endast stamma något om
»plommonen, som växte på vägen mellan Jena
och Weimar» ! Här sökte Madame Stael
förgäfves göra Goethe meddelsam; allra
minst lyckades hon få veta hans tankar
om evighetens gåtor, ett ämne han ansåg
lämpligt för kvinnors grubbel, medan
denna tillvaro var nog för en mans
forskningar.
Enhvar, som under Goethes
mognadstid, hvilken följde på den italienska resan,
trädde inför honom, erhöll det intryck,
Napoleon med ett ord sammanfattade:
Se där en man! Samtiden vittnar om,
att hans känsla var lika djup och äkta
som hans ande klar och universel; att
hans renhjärtenhet var ungdomsstrålande:
att egennytta, svek, låga beräkningar,
små motiv och lumpna handlingar voro
honom i hela hans lif omöjliga. Han
såg dumheten och lågsinnet och tog lugnt
afstånd från deras närhet, men hans syn
på individen var generös och mild, om
han än brukade starka ord om släktets
andliga svagheter.
Frasen var ända från ungdomen Goethe
förhatlig, och han beklagar till fru v.
Stein, att han är stel, emedan han
aldrig kan finna tomma ord. Detta drag
gaf senare upphof till dogmen om hans
högmod, och hans stelhet ökades ju mer
han blef beskådad som kuriositet, i
stället för att bli sökt som människa. Därtill
kom hans energiska hat till allt oäkta, i
konst, i diktning och alla i andliga
sträfvanden. Man tadlade hans förnäma
tillbakadragenhet från tidens rörelser och
frågor, medan han lugnt tog klandret, besluten
att icke begå det sveket mot sin
personlighet, att »skrifva krigssånger bakom
spiselvrån». Han, som aldrig diktat annat
än hvad han lefvat, »som sjungit
kärlekssånger endast när han älskat» och som,
tjuguårig, skulle sjungit stridssånger och
kämpat, kräfde som åldrad man för sig
rätten att icke hysa nationalhatets trånga
utan världsborgarens universela
känslor. Lika litet lät han draga sig in
i litterära strider, dem han afskydde
så, att »om också Rafael målat och
Shakespeare dramatiserat en pennfejd»
hade den för honom varit onjutbar.
Denne själsaristokrat är emellertid till
sin innersta känsla demokrat, d. v. s. äger
djup känsla af människovärdet. Han
behandlade en hvar, med hvilken han
kom i beröring, med den vänliga
hänsynsfullhet, som gjorde honom afgudad af
socialt underordnade. Och äfven mot
underordnade intelligenser visade han sig
djupt genomträngd af den känsla, han en
gång uttryckte: »den, som håller på sig
själf, har därigenom afsagt sig rätten
att ringakta andra, och hvad äro vi
människor dessutom, att vi skulle förhäfva
oss öfver hvarandra?»
Schiller yttrar, mot slutet af
1700-talet, att Goethe då med otrolig lätthet
inhöstade en oaflåtlig bildnings och ett
väl användt lifs frukter; att alla hans
steg voro säkra, allt famlande slut. Goethe
talar själf om den hemlighetsfulla,
dämo-niska makt, som var verksam i att just
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
