Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Marskalk och Madame »Sans-Gêne». En historisk vidräkning för dagen. Af Paul Meijer Granqvist. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARSKALK OCH »MADAME SANS-GËNE».
167
uttalade orden: »Le roi est mort, vive
le roi!»
»Marskalk Lefebvre», heter det här,
»var enkel och rättfram; äfven på höjden
af lycka lade han aldrig i dagen en
uppkomlings högdragenhet och affekterade
stolthet; aldrig undvek han att beröra
sitt låga ursprung; han bevarade i
kejsardömets liksom i restaurationens
salonger detta ogenerade men ej därför
opolerade uppträdande, detta energiska
och rakt på sak gående uttryckssätt, som
gåfvo honom en alldeles särskild
fysionomi, så att säga.
Hans så mångomordade maka
dolde under sitt mot den s. k.
konvenansen så stridande sätt en verklig
naturlig begåfning. Af samtliga de kejserliga
marskalkinnorna var hon sannerligen ej
den, som föreföll löjligast vid hofvet.
Ett ogeneradt uppträdande gör ofta där
bättre figur än ett anspråksfullt.
Rörande hennes karakter för öfrigt, tror
jag mig kunna bl. a. försäkra, att om
hon t. ex. velat trycka sin makes
memoarer, skulle hon med all säkerhet
ej, såsom mer än en af de andra
marskalkinnorna, hafva nedlåtit sig till att
pruta med förläggaren M. Didot om
honoraret likt en liten borgarfru.
Konung Ludvig XVIII roade sig
ofta med att låta furst Talleyrand för
konungen repetera en hel del kostliga
uttryck af marskalkinnan. Den forne
kejserlige utrikesministern använde härvid
all sin esprit för att framställa henne i
så löjlig dager som möjligt; det var för
renegaten en liten småaktig, tröstefull
hämd för forna förargligheter. Men jag,
som flere år umgicks med denna dam,
kan försäkra, att jag ej hört henne
berätta en enda befängd historia. Den
enda mera ovanliga historia, jag hort af
henne, hedrade allenast hennes mod och
skildrade, huru hon på egen hand
befri-friade sig från en droskkusk, som sökte
råna henne, men med det resultat, att
hon höll fast honom till dess hjälp
ankom, då hon emellertid ej heller släppte
honom förr än man kommit till ett
vaktkontor, där hon egenhändigt lämnade sin
fånge polisen i handom.»
Låtom oss också lämna ordet åt
en af kejsardömets damer, Mademoiselle
Avrillon, kejsarinnan Joséphines
kammarfröken.
»Man berättar», yttrar denna, »om
marskalkinnan Lefebvre en massa
anekdoter, af hvilka en del äro sanna men
de flesta diktade . . ., liksom man
tillägger Talleyrand tallösa bon-mols, som
aldrig utgått från honom och som högst
sannolikt ej skulle ha kunnat påräkna
minsta uppmärksamhet utan sitt föregifna
ursprung. Det finnes ju alltid något sannt
i det som berättas om fru marskalkinnan
Lefebvre, men där finnes också mycken
öfverdrift. Hon förde aldrig ett »bildadt»
språk enligt den s. k. societetens regler,
det är sant; men där fanns i hennes
konversation mera naturlig esprit än
flertalet af dessa damer kunde åstadkomma,
som möjligen uttryckte sig fullkomligt
korrekt, men som förfogade öfver nätt
upp lika mycken esprit, som man finner
å en sida uti en fransk grammatik. Hvad
karakteren beträffar och hjärtats
egenskaper, så är det svårt att finna någon
med henne jämförlig. Kejsarinnan hade
i allmänhet en synnerligt säker och fin
takt vid bedömandet af de personers
karakter, som kommo i beröring med
henne, så att man löpte sällan fara att
bedraga sig, om man därvidlag sällade
sig till hennes mening, — och hon satte
mycket stort värde på fru marskalkinnan
Lefebvre . . .
Så ofta som fru marskalkinnan
Lefebvre infann sig för att uppvakta
kejsarinnan, vare sig i Tuilerierna eller i
Saint-Cloud, erhöll hon alltid ofördröjligen
företräde; stundom kom hon redan på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
