Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Marskalk och Madame »Sans-Gêne». En historisk vidräkning för dagen. Af Paul Meijer Granqvist. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARSKALK OCH »MADAME SANS-GËNE».
167
blef svaret. — »Hvartill användes ett
sådant?» — »Jo, man förvarar där
böcker, ers nåd.» — »Böcker, bah! Nej
tack, Lefebvre är ingen läsare, och inte
är jag någon läserska. Här skall jag
inreda mig en fruktkammare.» Och
ganska riktigt, inga invändningar hjälpte;
fruktkammaren förlades midt i våningen,
och odören därifrån kom, enligt Madame
Ducrest, de besökande »väninnorna» att
förnämt rynka sina näsor.
Huru hertiginnan af Danzig midt i sin
storhet utan betänkande omfamnade en
gammal väninna från sergeanthustrutiden
och frågade denna, om hon kom ihåg
när de stodo fadder åt hvarandras barn;
— huru hon vid ett annat tillfälle fällde
det vackra yttrandet: »Jag glömmer att
jag är hertiginna för att vara blott
Le-febvres hustru»; — dessa och andra
historier lända marskalkinnan allenast
till ära.
Något robust är onekligen den
hi-’storia, hvaråt väl de öfriga
marskalks-fruarne högljuddast skrattat: historien om
huru marskalkinnan, fullt viss om att en
i hennes tjänst anställd neger stulit en
stor diamant, som hon saknade, tog
negern i enrum och då han, trots hennes
löften om tillgift, i fall han bekände, fräckt
nekade, själf visiterade honom och
slutligen lät honom — kläda af sig spritt
naken.
»På så sätt fick jag min väldiga
diamant tillbaka», berättade hertiginnan
lugnt. »Det var den första mera
dyrbara gåfva Lefebvre gifvit mig. En
nip-pertippa hade nog låtit negern få
behålla den ...»
Tillfogas kan, att marskalkinnan
slutligen såsom änka sålde sin »väldiga
diamant» för att få medel till att resa en
vård på sina käras grafvar.
* *
»Af Napoléons båda första hertigar
var», säger en historieskrifvare försmädligt,
»Lefebvre gift med en simpel tvätterska,
Junot med en kvinna som dog på hospitalet.»
Och dock hade kanske den gamla
aristokratien mindre skäl att rynka på näsan
åt dessa båda hertiginnor än åt många
damer inom dess egna led. Hvad
beträffar Madame Junot, hertiginna af
Ab-rantès, behöfver man blott hänvisa till
den eleganta stilen, det spirituela
innehållet i hennes allmänbekanta memoarer.
Mästarinna i den förnäma världens
spirituela ton, blef hon det äfven i dess
laster, hvilka stundom i »extravagans»
kunna mäta sig med pöbelns. Voila toutl
Blef Madame Lefebvre, hertiginna
af Danzig, alias Madame Sans-Gëne,
aldrig en spirituel skriftställarinna som
hennes nyssnämnda medsyster, blef hon
emellertid i många ädla egenskaper
ett mönster, for hvilket hvarken den
gamla eller den nya aristokratien
behöfde blygas. Och att det ej heller hos
henne saknades spiritualitet, originalitet,
själfständighet och humor, hafva vi
funnit. Till och med den spirituela
hertiginnan af Abrantès kunde göra sig
skyldig till en sådan svaghet som att
söka låna glans från en usurperad, på
fri hand konstruerad ätteledning; — en
dylik tanke hade aldrig kunnat rinna
upp hos Cathérine Lefebvre, hertiginna
af Danzig, född Upscher.
Och nu, i det vi säga Madame farväl,
låtom oss draga oss till minnes ännu en
sann historiett, som mer än de flesta torde
vara för tvätterskan-hertiginnan
karakteristisk. — Hertiginnan af Danzigfick en dag
besök af en liten prefektfru, hvars
kvinnliga nyfikenhet ej kunde afhålla sig från
diverse antydningar rörande ett gängse
rykte, att marskalkinnan skulle i sin
våning hafva ett »allraheligaste», dit
tillträde ej lämnades profanum vulgus. »Ah,
för all del», gemälde Madame, »saken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
