Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Interiör. Af Maurice Maeterlinck. Öfversättning för »Ord och bild» af A. L—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INTERIÖR.
177
Främlingen.
Hon betraktar oss.. .
Gubben.
Nej, hennes ögon stirra utan att se. Hon kan
ej se oss, där vi stå i skuggan af de stora träden.
Men gå icke närmare . . . Den dödas båda systrar
äro också i rummet. De arbeta sakta på sina
broderier, och det lilla barnet slumrar. Vägguret i
hörnet visar nio . . . De ana ingenting och de tala
icke.
Främlingen.
Om man kunde få fadern att se hit, göra
honom något tecken. Han vände nyss hufvudet mot
oss. Vill ni, att jag skall knacka på rutan? En
af dem måste ju få veta det fore de andra.
Gubben.
Jag vet ej, hvem man skall välja. Man måste
gå mycket försiktigt till väga . . . Fadern är
gammal och sjuklig . . . Modern också; och systrarne
äro så unga . . . Och alla älskade de henne, så som
man ej älskar alla dagar.
Jag har aldrig sett ett lyckligare hem. . .
Nej, nej, gå ej fram till fönstret. Det skulle vara
värre än allt annat ... Då är det bättre att berätta
det helt enkelt, som om det vore en alldaglig
händelse och ej se allt för sorgsna ut, ty deras smärta,
som måste öfverstiga vår, vet eljes icke hvad den
skall taga sig till . . .
Låt oss gå till andra sidan af trädgården. Vi
knacka på, som om ingenting händt. Jag går in
först. De skola ej blifva förvånade att se mig; jag
brukar gå dit någon gång om aftonen och hafva
med mig blommor eller frukt och tillbringa några
timmar hos dem.
Främlingen.
Hvarför skall jag följa med in? — Gå ensam,
jag väntar utanför, till dess jag blir kallad. Mig
hafva de aldrig sett . . . Jag är blott en
förbigående ... en främling . . .
Gubben.
Det är bättre att ej gå in ensam. En olycka,
som man ej är ensam om att bära fram, känns mindre
bestämd och mindre tung. . . Jag tänkte just på
det under vägen hit . . . Går jag in ensam, måste
jag börja tala med detsamma. De få då veta allt
i några få ord, och sedan har jag ingenting vidare
att säga. Och jag darrar för den tystnad, som
uppstår efter de sista ord, som förkunnat en olycka . . .
Det är då som hjärtat brister . . . Men gå vi in
tillsamman, kan jag ju efter långa omvägar säga:
Ord och bild, 41de årg.
Man fann henne så här . . . Hon flöt på floden med
knäppta händer.
Främlingen.
Hennes händer voro icke sammanknäppta:
hennes armar hängde utmed kroppen.
Gubben.
Där ser ni själf; man talar utan att tänka . . .
Och olyckan förlorar sig i obetydligheter . . . Går
jag in ensam, blir det, om jag känner dem rätt,
redan vid första orden något förfärligt, och Gud
vet, hvad som kan hända . . . Men om vi tala
ömsevis, ni och jag, så höra de på oss och hinna icke
se olyckan rakt i ansiktet . . . Glöm ej att modern
är där, och att hennes lif beror af så litet . . . Det
är godt, när den första vågen bryter sig mot några
onödiga ord . . . Man måste tala litet omkring
de olycklige, hållas omkring dem . . . Den mest
likgiltige bär utan att veta det en del af smärtan . . .
Så delar hon sig, utan ansträngning och buller,
som luften eller ljuset . . .
Främlingen.
Edra kläder äro genomblötta, och det droppar
på stenarne.
Gubben.
Det är bara kanten på min röck, som varit 1
vattnet. Men fryser inte ni? ’ Ert bröst är
betäckt med lera ... I mörkret på vägen märkte jag
det ej . . .
Främlingen.
Jag gick ned i vattnet ända till midjan.
Gubben.
Var det en lång stund innan jag kom, som ni
fann henne?
Främlingen.
Blott ett par ögonblick. Jag gick mot byn.
Det var redan sent, och det började mörkna öfver
strandbrädden. Jag gick med blicken fäst på
floden, emedan den var ljusare än vägen, då jag får
ögonen på något underligt invid vassen . . . Jag
går närmare och varsnar hennes hår, som flutit upp
öfver hennes hufvud nästan som i en cirkel och
vände och vred på sig så här, efter strömmen . . .
(De bägge flickorna vända hufvudena mot
fönstret.)
Gubben.
Såg ni, hur håret darrade på hennes systrars
skuldror?
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
