Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Litteratur. Maurice Maeterlinck. En modern dramaturg. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i88 TOR HEDBERG.
från det inom dramat sedvanliga och
auktoriserade ; handlingens enhet är här ersatt
af stämningens enhet, intresset fängslas icke
af fabelns gång eller af karakterernas
utveckling utan af själfva motivet, af
diktionens lyriska skönhet och af scenernas
måleriska verkan. Hvart och ett af
Mae-terlincks dramer verkar som en tafla eller
som en serie af med hvarandra genom
samma stämning förbundna taflor.
Denna stämning är genomgående den
af tungsinthet, af hjälplöst svårmod, af ett
vemod, som genomsyrar allt, till och med
kärleken i dess högsta ekstas, eller af en
ångest, som kan stegras till skräck och
fasa. Vi befinna oss i det medeltida
Holland, ett fantastiskt, sagolikt landskap,
öfver hvilket en ständig fördömelse synes
hvila. Rundt omkring utbreda sig stora,
ogenomträngliga skogar, under hvilkas
kronor en ständig skymning råder, — från
träsken uppstiga kalla dimmor, — i
fjärran brusar hafvet och sänder storm och
regn in öfver landet, — dagarne äro bleka
och tynande, utan sol och utan ljus,
nätterna äro mörka som döden. Här reser
sig nu ett gammalt slott, mörkt och
vitt-radt af ålder och fuktighet, skådande ut
med oräkneliga fönster öfver hafvet; och
i dess inre äro hvalfven kalla af en
ständig vinterkyla, där finnas ändlösa
korridorer, som bukta sig utan skäl eller sträcka
sig i ett oändligt perspektiv, tills de
förlora sig i murarne, — där finnas trappor,
som icke leda någonstädes hän, och
teras-ser, från hvilka man icke ser något.
Om man förirrar sig därinne, kan man
vandra i timtal och öppna oräkneliga
dörrar, innan man skådar dagens ljus.
Stundom ikläder sig detta landskap
en hemsk, skräckinjagande gestalt. Pest
och örlog hafva gått fram öfver landet,
byarne äro nedbrända, luften är tung af
stanken från döda kroppar. Under
nätterna är himlen full af järtecken, kometen
lyser med ett olycksbådande sken, och
stjärnorna falla. Hela naturen tycks
bäfva af en obestämd skräck, och
människorna gripas af olycksbådande aningar.
— Slutligen, en natt, urladdar sig detta
hot i ett fruktansvärdt oväder; stormen
rasar, regnet faller i strömmar, det åskar
och blixtrar, månen förmörkas, slottet
skakar i sina grundvalar, — och därinne, i en
mörk, undangömd kammare, mördar drott-
ning Anna den lilla bleka, hjälplösa
prinsessan Maleine, medan konung Hjalmar,
hvithårig och darrande, af en gubbes sjuka
passion bragt till dårskapens rand, bevistar
gärningen, kvidande som ett barn,
vanvettig af skrämsel och ånger, men utan kraft
att göra motstånd. (La princesse Maleine).
Stundom är det en mild, vemodig
stämning utbredd öfver landskapet; —
skymningen har fallit, men från hafvet, som
ligger lugnt och stilla, kommer det ännu
en svag, dröjande dager. I trädgården utan
för slottet stå Pelléas och Mélisande.
Mé-lisande är en främmande prinsessa, som
prins Golaud har funnit ensam och
öfvergifven i skogen. Han för henne med sig
hem och tar henne till sin hustru. Pelléas
är hans bror, ännu i ynglingaåren. De stå
och se ut öfver hafvet, de se hur fyrarne
tändas längs efter stranden, så se de ett
stort skepp glida ut ur hamnen; det har
ljus tända uppe i masterna, det har stora
segel, det ligger en dimma öfver hafvet,
som långsamt höjer sig, — natten faller på,
hafvet börjar brusa, — snart se de intet mera.
De hafva talat om allt detta, nu tystna de,
hafva icke mera något att säga hvarandra.
Men under detta har kärleken vaknat i
deras hjärtan, omedveten, hemlighetsfull,
omot-ståndlig, en makt, som är starkare än
deras vilja, som fyller deras sinnen med glädje
och fruktan och deras ögon med tårar,
en makt, med hvilken de leka som ett par
barn, tills den slutligen med ett ödes
nödvändighet kastar dem i armarne på
hvarandra och för dem båda till en för tidig
död. (.Pelléas et Mélisande).
Stundom åter är det som en ständig
sömn hvilade under de sekelgamla träden
och i slottets salar. Där lefver den gamle
konung Ablamore med sin dotter Astolaine,
den enda öfverlefvande af många döttrar.
Han är en människa, som det aldrig har
händt något, äfventyren undfly honom, det
är, som om han paralyserat ödet.
Alltsedan hans döttrar dött, har det härskat
en oafbruten sömn i det gamla slottet;
endast i trädgården sorla springbrunnarne,
hvilka en efter annan sprungit upp ur
jorden vid hans döttrars död, och som för
honom sjunga om deras lif, som nu äro
förgångna. Gripen af en meningslös vrede
emot detta lugn, »som dock kanske är den
minst farliga formen af lycka», stiger den
gamle konungen en dag upp på slottets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
