Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Litteratur. Maurice Maeterlinck. En modern dramaturg. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 MAURICE MAETERLINCK.
tinnar, och i det han sträcker ut armarne
mot skogen och mot hafvet, kallar han på
de händelser, som så länge legat dolda
vid horisonten. Och de höra honom, de
komma, snabbare och talrikare än han
väntat sig, och han blir själf deras första offer.
Han har hos sig en grekisk flicka,
Alla-dine, som han älskar och vill taga till sin
gemål. Då kommer en ung riddare,
Pa-lomides, hans dotters trolofvade, till slottet,
och första gången han ser Alladine, älska
de hvarandra. Han älskade dock Astolaine
förut, hon står för honom som inbegreppet
af allt det bästa i lifvet; då han träffade
henne var det som om han första gången
såg en mänsklig varelse, och ju mer han
lärde känna henne, dess mer beundrade han
henne. Han vet hvad han förlorar, han
vet, att Alladines själ är som ett litet
kraftlöst barns bredvid hans trolofvades, och
dock kan han icke motstå denna nya känsla;
han inser, att det finns något ändå ofattligare
och ändå mäktigare än skönheten af den
vackraste själ eller det vackraste ansikte,
och han ber Astolaine att gifva honom fri.
Äfven hon förstår, att man icke gör det
som man ville göra, och hon återger
honom hans ord, utan bitterhet, förklarande
att hon älskar honom ännu mer än förr.
Äfven jag älskar dig, svarar han, mer
än henne, som jag älskar.
Men den gamle konungens misstankar
hafva vaknat, han försöker först att skilja
Palomides och Alladine åt, och då detta
icke lyckas, instänger han dem båda,
fjättrade och med förbundna ögon, i en af
de underjordiska grottor, på hvilka slottet
hvilar. — Palomides lyckas slita sina
bojor och befriar äfven Alladine. De finna
då, att de icke äro i mörkret, nedifrån
intränger ett grönt trolskt ljus till dem, och
de förstå, att det är hafvet som sköljer de
lägsta af grottorna och sänder dem ett
återsken af dagsljuset. Det blir allt klarare
och klarare omkring dem, genom hafvet
tränger morgongryningen in till dem, renad
af vågorna, med ett sällsamt,
öfvernatur-ligt ljus. De befinna sig vid randen af
en afgrund, de luta sig öfver randen och
blicka ner i vattnet; det synes dem klarare
och vackrare och blåare än allt jordens
vatten, det är som om himmelen flutit ända
fram till dem; och där nere se de blåa
hvalf med glänsande stenar, och upp efter
pelarne slingra sig tusentals blåa rosor, och
slutna in till hvarandra, med mun mot mun,
betrakta de den underbara taflan i
ekstatisk hänryckning. Då ljuda slag öfver
deras hufvud, man arbetar på att befria
dem, en sten lossnar, ännu en, och
dagsljuset strömmar in i bländande, outhärdlig
klarhet. Ängsliga och orörliga se de sig
omkring, och det härliga hvalfvet visar sig
vara en eländig håla, den underbara sjön
där nere i djupet en mörk, död
vattensamling, de glänsande stenarne och rosorna
smuts och förruttnelse. Tysta, bleka, rygga
de tillbaka för det allt starkare inträngande
ljuset, tills de mista fotfästet och störta ned
i det svarta vattnet. Man lyckas få upp
dem, ännu vid lif, men blott för att
långsamt tyna bort; de älska hvarandra ännu
men sörja öfver sin kärlek, det var icke
några ädelstenar som de sågo, rosorna voro
icke verkliga, ljuset hade icke någon
barmhärtighet med dem, och de dö af en
sjukdom, för hvilken läkaren icke har något
namn. (Alladine et Palomides).
Symboliken är här så skär, så ömtålig,
att man riskerar att alldeles slå den i
bitar, i fall man försöker komma med
förklarande noter.
I alla dessa dramer är sceneriet
detsamma. De stora skogarne, hafvet,
trädgården med sina tårpilar och sin sorlande
fontän, vid hvilken de älskande mötas och
läsa underbara ting i hvarandras blickar,
slottet, de underjordiska grottorna — vi
återfinna allt detta från det ena dramat till
det andra. Men det sätt, hvarpå
Maeterlinck låter landskapet, den omgifvande
naturen spela in i handlingen eller
själsstämningarne, är icke det vanliga, genom
beskrifningar bredvid texten, det är genom
de uppträdande personernas egen mun; det
är de, som beskrifva för hvarandra, visa,
antyda, ofta blott med en flyktig
anmärkning eller ett utrop. Detta är ett af de
finaste dragen i Maeterlincks konst, och
han visar sig här i besittning af en
egendomligt målerisk fantasi, som
omotståndligt inverkar på läsaren. Man ser hela
tiden hans dramer framför sig, hvar och
en af dessa scener verkar som ett helt,
afslutadt konstverk; till och med rörelserna,
åtbörderna ligga angifna i replikerna, aldrig
bredvid dem. Och härigenom blir
landskapet märkvärdigt lefvande, icke blott en
dekoration utan en lefvande värld, som
har sitt mystiska samband med de varel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
