Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Litteratur. Maurice Maeterlinck. En modern dramaturg. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i88
TOR HEDBERG.
ser, som röra sig i den. Stundom
framhålles detta samband på ett rent yttre, från
affektation icke alldeles frigjordt sätt; då
Hjalmar kysser Maleine (La princesse
Ma-leine), börjar springbrunnen att snyfta på
ett sällsamt sätt och dör plötsligt; då
Pel-léas i den förtjusande vackra scenen
nedanför Mélisandes torn lyckats gripa fast
i hennes hår och fängsla henne så, flyga
plötsligt hennes dufvor upp och kretsa
oroligt omkring dem, m. m. Det är onekligen
en smula godtköpssymbolik detta, om den
äfven kan till en viss mån berättigas af
sagostämningen. Men i allmänhet ingår denna
naturmystik på ett osökt, konstnärligt sätt
i dramat och förlänar detta en poesi af
alldeles egen art.
Skildrar Maeterlinck naturen mera
medveten, mera sä att säga personligt lefvande,
än vi allmänhet uppfatta den, så skildrar
han återigen människorna mindre medvetna,
mindre själfständigt viljande och handlande,
än vi äro vana att tänka oss dem. I båda
fallen se vi samma utpräglade böjelse för
ett mystiskt åskådningssätt, endast att den
verkar i olika riktningar: i ena fallet
genom ett höjande, i det andra genom ett
sänkande å medvetenhetens skala.
Människans värld och naturens värld äro icke
skilda åt; för hans diktarfantasi
sammansmälta de till ett, och samma dunkla
drifter, samma gåtfulla makter behärska båda.
Människan vet lika litet som plantan sin
bestämmelse, är lika litet fri som den, står
lika maktlös som den gent emot de inre
och yttre krafter, hvilka bestämma hennes
öde. Det är ett karakteristiskt fenomen
detta, karakteristiskt icke blott för
Maeterlinck utan för hela den moderna
mystiska riktning, som han tillhör.
Hans psykologi kan därför betecknas
som det omedvetnas psykologi. Uttrycket
är ju föga exakt men har nu en gång fått
sin giltighet. Vi mena då med det
omedvetna det som står på medvetenhetens gräns,
det endast svagt, dunkelt eller flyktigt
medvetna; en det fullkomligt omedvetnas
psykologi är ett nonsens, en contradictio in adjecto.
Men om det omedvetna tages i den ofvan
nämda betydelsen, så är det med hela denna
sida af det mänskliga själslifvet, som
Mae-terlincks psykologi företrädesvis sysslar, och
hvaråt han söker att i dikten gifva uttryck.
Dessa uttryck äro i sin paradoxala form
stundom icke så litet affekterade, en ek med
ord utan något väsentligt innehåll; stundom
äro de både djupsinniga och träffande. Så
till exempel är det icke blott en lek med
ord, när Palomides säger till sin trolofvade:
Jag älskar dig mer än henne, som jag
älskar.
Eller vid ett annat tillfälle:
Det är möjligt, att vi hafva rätt, men,
min Gud, hvad jag sörjer öfver att hafva
det!
Eller när en af de blinda i »Les
aveu-gles» säger:
Jag har minnen, som äro klarare, när
jag icke tänker på dem.
— flere andra exempel att förtiga.
Maeterlinck lyckas här att fängsla företeelser inom
själslifvet, för hvilka orden annars nästan
synas för grofva, för hårdhändta.
Och se vi på gestalterna i Maeterlincks
dramer i deras helhet, återfinna vi samma
egenhet. Det omedvetna själslifvet är hos
dem rikt utveckladt, de känna fint och
djupt; af tanke, vilja, handlingskraft finna
vi däremot föga eller intet. Det är först
den unga flickan. Hon må heta Maleine,
Mélisande eller Alladine, det är samma
sällsamma, outgrundliga varelse, blek, med
stora ögon, hvilkas blick är som en sval
källa; hon ser ut som en docka, och
ingen vet hvad sora försiggår i hennes själ,
hennes besynnerliga, naiva, outgrundliga
själ. Hon vet det icke själf. Hon är
oskyldig till och med i brottet; hennes naivitet
sviker henne aldrig. »Jag ljuger aldrig»,
säger Melisande, »aldrig annat än för min
man», och hennes röst är klarare och
renare än vatten. Hon kan älska, och hon
kan gråta, och hon kan dö af sin kärlek,
med samma rädda, barnsliga förvåning,
hvarmed hon mött lifvet.
Det är ynglingen eller den unge
mannen. Äfven han är af samma släkte;
äfven han bleknar inför lifvets gåta, trotsar
icke, kämpar icke, älskar och dör. Han
är en Hamlet utan dennes spekulativa
grubbel. Han känner, men han tänker
icke; han låter leda sig af händelserna
utan kraft och vilja att göra motstånd. En
gång tror man, att författaren ämnar
skildra en annan, kraftigare gestalt. Det är
Palomides. Allt lyckas för honom, han
går utan ansträngning ur hvarje fara,
händelserna tyckas bida honom på knä. Ja
väl, sådan är han innan dramat börjar.
Men då har något brustit hos honom, hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
