Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Teater. Helga Hoving. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
e. g.
Riquette i i>Min kusim>.
öfverste i forna dagar» är en annan
goss-roll, som förut spelats af Zelma Hedin och
Gurli Åberg, liksom Richelieu var nedärfd
från Emilie Högqvist. I det svenska
originalet »En hofsven» kreerade fru Hoving
Lennart Torstenssons roll. Slutligen gaf
hon dubbelrollen Viola-Sebastian i
Shakespeares »Trettondagsafton» en tolkning, som
torde vara höjdpunkten af hvad en mogen
kvinna kan göra däraf. Beundransvärd var
den skarpa skillnaden de två figurerna
emellan trots den lika dräkten; i ena fallet var
det fru Hoving, som med fullständig illusion
spelade gosse (Sebastian), i det andra var
det den unga älskande kvinnan Viola, som
anlagt gossdräkt för att vara nära föremålet för
sin kärlek, hertig Orsino. -— En gång sedan
hon återvände till den
kungliga scenen har fru
Hoving som gäst uppträdt
på den seen, där »Krig i
fred», »Sängkammarmågen»,
»Gräsenklingar» m. fl.
lustspel beredt henne tidigare
framgångar. Det var när
Södra teatern 1891 uppförde
Meilhacs »Min kusin». Fru
Hoving gaf den rollen
illusoriskt parisiskt, med all den
esprit och den grace, som i
en frivol cancan gör sig på
att vara klumpig men alltid
förblifver grace, när den är
inspirerad af det galliska
lynne, i hvilket rollen
skall studeras, spelas och
— ses.
Jag tror mig nu hafva i
minnet återfört en stor del
af fru Ho vings bästa roller;
den, som minnes dem, skall
nog gifva mig rätt däri, att
de hafva något gemensamt
i den fraicha lifsglädje, som
är deras mest utmärkande
drag. Fru Hoving har alltid
i sorgespelet och i tunga,
allvarliga uppgifter rört sig
på ett främmande fält, hon
har därför måst lösa dessa
uppgifter utan att anlita de
rika fonderna i sitt eget
temperament, och resultatet
har blifvit en korrekt,
sam-vetsgrannt instruerad prestation, men utan
tillräckligt djup och med ett växande manér.
Jag påminner blott om »Galeotto» och
»Bernardo Montilla»; till och med prinsessan i
»Det var en gång» öfversteg eller rättare
utomsteg i de sista akterna fru Hovings
egentliga sfer.
En talang som hennes borde väcka
ansvarskänsla hos vederbörande vid den teater,
där hon arbetar; Madeleine Brohans,
Helfrid Kinmanssons och Julie Södrings
lifs-långa verksamhet på scenen förebåda, hvilka
förtjänster hon kan komma att under en lång
följd af år inlägga. Publiken hoppas på
dessa år utan att därigenom glömma hvad
som gått eller underkänna hvad som är.
E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
