Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Om sagans uppkomst och vandringar. Efter senaste forskningar af Johan Vising
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 6 JOHAN VISING.
så ha antropologerna för visso ej’ annat
än att buga sig och taga afträde med
hela sitt system. Nutidens vilda folk,
säger den berömde Oxfordprofessorn,
befinna sig ingalunda i något
ursprungligt naturtillstånd; de äro degenererade.
Deras föreställningar äro således icke
naturmänniskans, icke desamma som de, hvilka
de bildade folken en gång haft i sitt
naturtillstånd, utan förfallna rester af ett
högre själslif. Emellertid åtnjuter hela
denna teori om degeneration endast ett
omtvistadt förtroende, såsom vi erinra
oss från en berömd episod på
Drottningholm under sista
amerikanistkon-gressen.
Det återstår en tredje teori, den
indiska eller orientaliska, som vill på sitt
sätt förklara likheten i nu förefintliga
sagor — och alla slags sagor denna
gång — utan att befatta sig med
förhistoriska förhållanden, som kunnat
framkalla en sagoperiod. Denna teori kan
sägas vara den viktigaste, emedan den
vunnit den största anslutningen och de
flesta troende; ända därhän, att det
knappast finnes en akademisk kateder från
Aten till Göteborg, från hvilken den ej
förkunnas, knappast en litteraturhistorisk
handbok, i hvilken den ej utgifves såsom
den säkra lösningen af en länge svårtydd
gåta.
Upphofsmannen till denna teori är
den berömde orientalisten Benfey. Han
öfversatte 1859 en fornindisk
sagosamling kallad Pantchatantra (»De fem
böckerna»), och åsynen af denna rika
sagoskatt och dess höga ålder imponerade
så på honom, att han förklarade Indien
för sagornas vagga, hvarifrån de utgått
öfver hela världen.
Med stor lärdom har Benfey
sammanfört åtskilliga stöd för denna åsikt.
Han har visat, hurusom de flesta euro-
peiska och österländska sagosamlingar
ursprungligen icke äro annat än
öfversättningar af indernas; visserligen icke
af Pantchatantra, utan, förmer än så,
från det original i tretton böcker, af
hvilket Pantchatantra själf blott är ett
utdrag. Denna äldsta indiska sagobok når
upp till måhända ett par hundra år före
Kristi födelse och är nu förlorad men
öfversattes lyckligtvis till persiskan i sjätte
århundradet af en läkare Barzoi. Denna
öfversättning har också gått förlorad
men hann dessförinnan öfverflyttas till
arabiskan af ABDALLAH ibn Almo
kaffa, som dog 760. Tack vare honom
är denna litterära skatt räddad från
glömskan, ty hans text öfversattes under
tionde t. o. m. trettonde århundradena
till åtminstone fem olika språk i
Västerlandet såväl som i Österlandet. På denna
väg inkom den fornindiska sagan i vår
litteratur.
Ungefär samtidigt härmed kommo
västerländingarne i lifligare personlig
beröring med orientalerna, i det
byzantinska riket, i Spanien och under
korstågen, så att de mottogo indernas sagor
äfven på den muntliga traditionens väg.
Förut, säger Benfey, funnos inga
sagor i Europa. Se på grekernas och
romarnes klassiska litteratur; undersök
den äldre medeltiden: ingenstädes spår
af sagor. Undantag gör Benfey för
djurfabeln, som hvars egentliga hemland han
betraktar Grekland. Här var det
Aiso-pos’ rykte och ålder, som imponerade
på honom.
Vidare anser sig Benfey i våra sagor
kunna påvisa mångfaldiga drag, som
endast eller åtminstone naturligast
förklaras ur indiska eller buddhistiska
förhållanden. Slutligen förmenas de
orientaliska sagorna hafva en enkelhet och
naturlighet i form, som beteckna dem såsom
ursprungliga i förhållande till de
västerländska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
