Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Om sagans uppkomst och vandringar. Efter senaste forskningar af Johan Vising
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM SAGANS UPPKOMST OCH VANDRINGAR.
I95
Detta är stommen af
»orientalisternas» lärobyggnad, sådan den uppfördes
af Benfey själf. Mången ny hörnsten
sköts in, mången ny stötta sattes till af
mäkta lärde män, såsom reinhold
Köhler, Felix Liebrecht, Emmanuel
cosquin, hvilka hvar för sig kunde
många flere sagor än alla världens
ammor tillsammans. Slutligen flyttade hela
den litteraturhistoriska vetenskapen in i
denna byggnad och har funnit sig lugn
och ostörd där till våra dagar.
Men vetenskapen är så orolig nu för
tiden. Knappt har man gifvit den en
säker grund att stå på, förrän den
börjar rifva upp den och skaka sönder den.
Värst äro naturligtvis alltid de unga.
De ge ej mycket för en vacker
system-byggnad, den må vara huru gammal
och solid och huru högt ansedd som
helst. Och att svära på magisterns ord
som förr i världen, det har blifvit
alldeles urmodigt. Så har det ock händt,
att orientalisternas lugn blifvit stördt af
en käck ung fransk vetenskapsman
JOseph Bédier. Jag skall här nedan
redogöra för hans kritik.
Hvad angår den imposanta mängden
af i Indien upptecknade och funna sagor,
må vi villigt erkänna och beundra den.
Den framgår ej blott af de förlorade
tretton böckerna och de behållna
Pan-tchatantra utan äfven af flere andra
äldre och yngre samlingar, bland hvilka
de mest kända äro De sju vise mästares
berättelser, Hitopadesa och den i elfte
århundradet af somadeva gjorda samling,
som bär det betecknande namnet
Sagoflodernas ocean. Och är ej detta
tillräckligt bevis för indernas sagorikedom,
så må anföras ett ställe ur en kinesisk
encyklopedi af år 668, hvilken citerar
202 indiska sagosamlingar.
Denna vurm för sagor torde, såsom
Benfey vill, stå tillsammans med
buddhismens utprägladt moraliska grundkarak-
ter, som föranledde präster och lärare
att späcka predikningar och undervisning
med sedolärande berättelser; men den
visar naturligtvis ej, att alla dessa
berättelser uppstått på samma håll, där de
talrikast samlats och med största pietet
tillvaratagits. Ett sådant felslut göra
dock i allmänhet orientalisterna. På
samma sätt slöt man i början af förra
århundradet, då Tusen och en natt och
andra arabiska sagosamlingar oförmodadt
uppenbarade sig för européernas häpna
ögon i Gallands franska
öfversättningar: eftersom araberna ha alla dessa
sagor, måste Arabien vara deras
fädernesland.
Lika litet far man låta sig bländas
af de indiska sagornas vördnadsvärda
ålder; de behöfva ingalunda hafva
uppstått där, hvarest de först påträffats eller
först ingått i litteraturen. De kunna
mycket väl hafva lånats från folk, som
ej så tidigt upptecknat dem, åtminstone
ej i skrifter, som äro för oss bekanta.
För öfrigt har genom nya upptäckter
Benfeys åsikt, att de indiska sagorna
äro de äldsta bevarade, blifvit
antikverad. Hvad säges om t. ex. en saga,
som upptecknats i Egypten vid Moses’
tid, och som ännu finnes i behåll i denna
uppteckning? Det är sagan om de två
bröderna, väl bekant i Europas olika
länder. Och denna saga är ej
enastående i den af oss kända egyptiska
litteraturen. Tvärtom veta vi numera, tack
vare i synnerhet den berömde
egyptologen "MaSPÉROS upptäckter, att den af
fornegypterna mest odlade
litteraturgrenen var sagan, med såväl erotiska som
fantastiska motiv.
Äfven i de homeriska sångerna äro
folksagor inflätade, t. ex. äfventyret med
Polyfemos, hvars öga utstöttes med en
bjälke — en ej ovanlig episod i våra
egna sagor —, Kirkes trolldom, som
förvandlar Odyssevs’ följeslagare till svin,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
