Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Om sagans uppkomst och vandringar. Efter senaste forskningar af Johan Vising
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 6
JOHAN VISING.
kvinnan vågade ej svara af fruktan, att
rösten skulle röja den skedda
rollförbyt-ningen. Mannen upprepade sina ord,
blef förgrymmad att intet svar få och
skar näsan af kvinnan. Emellertid
kommer väfvarhustrun hem och återtar sin
plats vid pelaren. Väfvaren träder åter
dit och säger: Ditt lättsinniga stycke,
vill du ännu tala? eller skall jag skära
öronen af dig också? — Ditt dumma
nöt, svarar hustrun, jag är en trogen
maka, och till belöning därför ha gudarne
gifvit mig min näsa igen. — Vid skenet
af en eldbrand finner väfvaren, att hans
hustru verkligen har sin näsa i behåll.
Förlägen och ångestfull lösgör mannen
henne och söker på allt sätt blidka henne.
Grannkvinnan åter, som är gift med en
barberare, råkar i häftigt gräl med denne
och sprider ut, att han under detta gräl
skurit näsan af henne med en rakknif.
Barberaren föres bort af polisen och skall just
afrättas, då den ofvan nämde
tiggarmunken, som sett allt, upplyser om hela sakens
sammanhang och räddar den oskyldige.
Den västerländska versionen af denna
saga återfinnes t. ex. i en fransk fabliau
från tolfte århundradet: En riddare har en
hustru, och hustrun en älskare. En dag
begär hustrun af sin käraste såsom bevis
på hans mod, att han skall besöka henne
under det mannen är hemma. Älskaren
lofvar detta och håller sitt löfte. Vid
sitt nattliga besök kommer han att stöta
till mannen, som tror, att det är en tjuf.
En strid uppstår och riddaren trycker
ned besökaren i en vattenså. Han ber
hustrun hålla honom, medan han
springer efter ljus och vapen. Hustrun
släpper emellertid genast lös älskaren, får i
stället fatt på en mulåsna och håller
hennes hufvud ned i sån. Då mannen
får se detta, anar han oråd och kör sin
hustru på porten. Hon uppsöker sin
älskare och öfvertalar en väninna att på
kvällen intaga platsen vid riddarens sida
i sofgemaket, där hon bör klaga och
jämra sig öfver måttan. Riddaren blir
häraf otålig, slår kvinnan gul och blå
och skär af tvenne flätor af hennes hår.
Längre fram på natten byta de båda
kvinnorna åter plats; och döm om
riddarens förvåning, då han vaknar och
finner, att hans hustru ej har den
minsta blånad och dessutom hela sitt sköna
hår oskadadt. Han låter intala sig, att
han endast drömt om hustruns otrohet och
sin misshandel af henne.
Inför dessa båda versioner förklara
orientalisterna Pantchatantras för
ursprunglig och fabliau’ns för därur
härledd, men på den grund att
Pantcha-tantra är äldre än fabliau’n. Detta är
emellertid en mycket dålig bevisgrund.
Granska vi däremot de båda
versionernas inre karakter, så befinnes det, att
den indiska är mycket ologisk och
planlös. Där är det den främmande
kvinnan, som anlägger putset mot den äkta
mannen, och hvarför? Månne för att fä
sin näsa afskuren? En alldeles ny episod
om trätan mellan henne och barberaren
tränger sig omotiveradt in på slutet. En
öfverflödig bifigur är tiggarmunken, som
uppträder i början, men sedan ej visar
sig, förrän han såsom en deus ex
machina räddar barberaren pä schavotten.
Med ett ord, denna berättelse är
osammanhängande och därför svår att komma
i håg; den kan ej vandra. Men i den
franska fabliau’n anordnas upptågen
systematiskt af den älskande kvinnan för att
få en herdestund med älskaren och för
att rädda honom, då han råkar i fara.
Ingen seen är öfverflödig, ingen person
till öfverlopps, och upplösningen är
naturlig och fullständigt öfverensstämmande
med tidens metod att skipa rätt mellan
en kurtisant hustru och hennes man.
Den berättelsen kan lätt vandra och har
också antagligen gjort det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
