Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Herrgårdssägner. Efter skånska allmogeberättelser, upptecknade af Eva Wigström (Ave) - I. Råbelöf och Odersberga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
EVA WIGSTRÖM (AVE).
de som han ville, och för tredje gången
stod hela byn i brand. Nu voro
bönderna så utarmade, att generalen med
lätthet slog all deras jord under sig och
byn blef frälse under gården Odersberga.
Somliga mena, att det är denna
gärning, som förskaffade generalen namnet
Skytten.
Mer vill alltid mer hafva, och nu fick
generalen lust till det stora Råbelöf. På
denna herrgård bodde då en ung
fader-och moderlös fröken, som skall ha varit
något i släkt med generalen. Hon var
då ensam ägarinna till Råbelöf, så det
bara gällde att snärja henne för att
komma åt godset.
Somliga karlar kunna vara leda som
själfvaste Skam, och ändå hänga
kvinnfolken vid dem, som tättingar vid
limspö. Generalen var nog en sådan där
karl, ty visst är det, att han rent
bedä-rade den unga fröken på Råbelöf. Det
blef emellan dem hvarken lysning eller
vigsel, men två barn hade hon på sätt
och vis i löndom, och talet om hennes
felaktighet gick vida kring land, icke
minst bland den adliga damens egna
likar i börd och stånd.
Generalen hade blandat sina kort så
väl, att ingen hade några bevis mot
honom, och då han var liksom ett slags
förmyndare för Råbelöf-fröken, så kunde
han lätt ställa sig harmfull emot henne,
som skäfnde ut sin förnäma släkt och
adliga börd. Hon blef därför med
barnen drifven från sitt arfvegods ut i
landsflykt, och generalen tog Råbelöf i
besittning.
Men han lär mest ha bott på
Odersberga i ett rundt torn, som han uppfört
i parken, och där fortsatt med att lefva
samma vilda lif, som då han var ute pä
krigståg med kungen.
Efter någon tid hände det, att en af
de bönder, som generalen utarmat, kom
till Odersberga med ett par stöflar, som
han sytt åt generalen, ty mannen hade
nödgats slå sig på skomakareyrket för
att kunna draga sig fram med de
sina. Generalen tog nu stöflarne, men
då mannen bad om betalning, blef han
kastad utför torntrappan. Då lyfte
skomakaren sina händer mot himlen och
uttalade den förbannelse öfver Råbelöf och
Odersberga, att detta gods aldrig skulle
gå i arf i en och samma familj i rätt
nedstigande led.
De, som närmare känna till saken,
säga, att förbannelsen ännu hvilar öfver
detta fldeikomiss, så att det går ifrån
den ena släktlinien till den andra och
aldrig från farfar till far och son eller i
samma tre led på spinnsidan.
Detta är heller icke att undra på, så
som generalen handlade mot sina egna
ättlingar. En dag kom nämligen en täckt
vagn körande upp till det runda tornet
i Odersberga park. Generalen skyndade
ut för att taga emot gästerna, i tanke
att det var några af hans stallbröder.
Han rycker upp vagnsdörren och finner
där Råbelöf-fröken med sina båda barn.
Ett ögonblick ser det ut, som om
hans hjärta hade veknat, ty han kysser
sina barn, men i nästa minut får den
Onde åter makt med honom; han slår
vagnsdörren i med en skräll och
befaller kusken köra dit, där han var
kommen ifrån. Sedan den dagen hörde man
aldrig talas om den stackars fröken eller
barnen.
Det kan dock icke vara otroligt, att
generalen stundom tänkte på sina
synder och det straff, som i en annan värld
kunde vänta honom; åtminstone gjorde
han ett försök att ställa sig väl med vår
Herre. Bland andra ägodelar, som han
röfvat ute i Tyskland, fanns äfven en
kyrkklocka samt en dopfunt, och på sin
dödsbädd förordnade generalen, att dessa
båda saker skulle efter hans bortgång
skänkas till Råbelöfs kyrka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
