Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Litteratur. Gerhart Hauptmann. Af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GERHART HAUPTMANN.
227
dramatisk dikt, i hvilken de mänskliga
passionernas gränslöshet var temat. Och
då i denna dikt tillika låg en anklagelse
mot alla dem, hvilka icke lefva i brott
och ej heller hemsökas af umbäranden, så
kom denna anklagelse icke som ett tomt
ord, hvilket utslungas på ett applådställe
och endast skvallrar om författarens
oförmåga att på annat sätt säga sin mening.
Denna anklagelse låg i hela diktens anda
och mening, och den blef så omfattande
och så skakande, emedan en diktare här
förde ordet, en diktare, hvars
bildnings-gåfva var så stark, att alla hans tankar,
hela hans känslogång fyllde hvarje seen i
den gripande målningen och tvang läsaren
eller åskådaren in under den synpunkt,
som var diktarens egen.
Med konstens makt.
■Det synes, som om dessa två intressen
eller driffjädrar, konstnärens skapardrift och
harmen öfver sociala missförhållanden, i
Hauptmanns ungdom kämpat om
herraväldet. Hos ej få af samtidens författare
kunna vi spåra samma tvenne faktorer,
hvilka bilda så att säga grundvalen för
mången nutida diktares framträdande och
utveckling. Vi stå kanske vår egen tid
för nära för att rätt kunna se nyanserna,
men själfva det egendomliga sätt, på
hvilket dessa i sin allmänhet så ofta
förekommande intressen förena sig och bilda en
författarekarakter, ger ej sällan hela det
personliga intryck, hvilket utgör
hemligheten i den sympati, en sådan författare
in-gifver oss. Och hos Hauptmann
framträder denna kontrast i själfva hans sträfvan,
om man jämför tvenne så olika arbeten
som »Vor Sonnenaufgang» och »Einsame
Menschen».
Full af hänförelse, indignation och
lifs-känsla, diktade Hauptmann detta sitt
första drama, som med ens gjorde hans namn
kändt i hans fädernesland. Detta drama
var visserligen påverkadt af Tolstoj, men
det bar därjämte inom sig något mera,
som grep nationen. Det var fullt af
alla de jäsande tankar, hvilka då fyllde
Tysklands ungdom lika väl som tidigare
Skandinaviens. Vi finna här den
drömmande och halft asketiskt anlagde
svärmaren för en ny tid och nya ideal som hjälte.
Vi finna en skildring af rikedomens och
maktens cynism, lika bjärt och hård som
författarens eget patos är lefvande. Vi
finna ansvarskänslan mot det kommande
släktet i konflikt med kärleken. Starka,
drastiska scener, hvilka ej sky de
brutalaste ord eller de våldsammaste situationer.
Där fanns med ett ord otämd lidelse och
ungdom. Detta drama var därjämte
diktadt på folkspråk och är därför i likhet
med andra af Hauptmanns dramer ej lätt
att tillägna sig för en utländing. Och
redan i denna omständighet låg ett
nyhets-sträfvande. Det var ett försök att gifva
en scenisk folkskildring, som var frigjord
från det idealiserande manér, som utmärkte
den äldre folkdikten, och i Tyskland visste
man genom de många bayerska försöken
i samma riktning, att en dramatisk
folk-lifsmålning får färg och lif äfven genom
att språket liknar det talade ord, som är
folkets. Men det var, som sagdt, icke
denna rent formela nyhet, som i det
samtida Tyskland med ens gjorde Hauptmann
till en författare, på hvilkens ord man
lyssnade och af hvilkens hand man väntade
nya arbeten. Det var själfva anslaget i
dikten, som skaffade honom en publik och
kom hjärtan att klappa.
I hela Tyskland arbetade då starkare
och mera ihärdigt än kanske i något
annat land arbetsklassen på att nå fram till
en ställning, hvarom en föregående
generation säkerligen icke ens vågat att drömma.
I de ungas sinnen glödde hela det begär
efter samhällelig rättvisa, som midt under
trycket af militarism och tvångslagar i
Tyskland framarbetat en opinion så stark,
att den ej längre kan förbises, och nu en
reaktion, hvilken ytterligare ökat
klassernas kamp. »Vor Sonnenaufgang» var det
nu unga Tysklands första och starkaste
dikt om fattigdomen och dess förbannelse.
I själfva dess titel låg en utmaning, och
man skymtade genom detta dramas
våldsamma scener tron på en morgonrodnad,
icke blott för den nya litteraturen, hvilken
i Tyskland längre än i något annat
kulturland uteslutande var en efterklang från
Tysklands gamla fiende, Frankrike.
»Vor Sonnenaufgang» kunde emellertid
ej ensamt befästa och bevara en diktares
rykte. Redan att det var skrifvet på folkets
språk förminskade i Tyskland som
annorstädes författarens möjlighet att tränga
igenom, och dess våldsamhet skrämde, på
samma gång som denna egenskap väckte
entusiasm. Det blef Hauptmanns andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
