Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Två människor. Några ord om Ibsens senaste drama. Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ MÄNNISKOR.
235
lifsmål. Utan att tveka ger han sin
sterilitet namn af frivillighet och kallar den
forsakelse. Han bestämmer sig för att
försaka sitt lifsverk, boken om ansvaret.
För Eyolfs skull, för att af lille Eyolf,
krymplingen, göra »den fullfärdige i släkten»,
försakar han det arbete, som under långa
nätter blifvit honom så kärt. . . »Men
käraste Alfred» — invänder Rita fogligt —
»kan du då inte arbeta både för dig själf
och för Eyolf?» —• »Nej, det kan jag inte.
Omöjligt! Jag kan inte dela mig själf här!»
Ett mera heroiskt offer har ingen
dödlig bragt.. .
1 motsats till Allmers har fru Rita en
sund instinkt för motiv och deras valörer.
Hon älskar sin man passioneradt; men
tror hon på honom?
Icke alldeles helt.
Rita Allmers har icke alldeles den rätta
parfymen af Ibsenkvinna. Den älskvärda
frun synes mig ha spelat en del af kritiken
ett lustigt spratt. Man visste att Ibsens
damer bruka vara dämoniska. Hvad
betyder det att vara dämonisk? Kierkegaard
har från sin ståndpunkt utredt begreppet,
men den store danske kasuistens utredning
är icke nog populär för att man skulle
kunna antaga, att det är den man i regeln
haft för ögonen vid bedömandet af Ibsens
kvinnor. En oreflekterad natur kallar helt
enkelt den karakter dämonisk, som synes
honom vara ond just på det sätt, på
hvilket han själf i hemlighet skulle vilja vara
ond, om han nu nödvändigt måste vara
det på något sätt alls. Hvad finnes det
nu hos fru Rita, som är dämoniskt? Hon
är en varm och god kvinna helt enkelt —•
låt vara att det varma i hennes natur är
starkare understruket än det goda •— och
därtill en liten smula vulgär. Men hon
är framför allt en impulsivt öppen natur.
»Du min stolta, ärliga Rita», säger
mannen, och detta yttrande behöfver icke tydas
som ett utslag af hans fallenhet för
poetiskt förskönande termer. Och hvad ligger
det för dämoniskt i det, som hon säger till
Allmers i den seen, som föregår Eyolfs
drunkning i första aktens slut? Det är
visserligen framfördt med den på sensation
riktade apparat, som är Ibsens tekniska
monopol, och som för mästaren varit och
alltjämt är både en lycka och en fara.
Och likväl innehåller denna seen ingenting
utomordentligt. En hvar varmblodig maka,
som älskar sin man, faller under liknande
omständigheter in i en liknande tankegång,
om hon också i regeln tvekar att bekänna
den så öppet som Rita. Hon älskar
Allmers med en het och sinnlig kärlek, som
i styckets första akt synes vara på väg att
draga henne nedåt, och samma kärlek blir
efter katastrofen den hafstång, på hvilken
hon lyfter sig öfver det jordbundna i sin
natur.
Alfred Allmers är mannen med de
ideala krafven — man känner sig emellanåt
frestad att kalla honom en svag hjärna,
som förläst sig på Ibsen — hvilken af
dramats konflikt kastas hufvudstupa ur sina
positioner. Rita är jordmänniskan, hos
hvilken samma konflikt bringar upp i ljuset
mycket af det, som är »besläktadt med
haf och himmel».
Om dessa två rör sig dramat.
Det är två människor, två icke allt för
ovanliga människor, hvilkas hus gästas af
olyckan. Med olyckan följer sorg, och
sorgen tar samvetsförebråelsernas form
—-som den så ofta gör, ty det är en död de
sörja, och man har alltid förbrutit sig mot
den döde, ty man har förbrutit sig mot
alla. Samvetsförebråelserna rifva upp, rensa
och förvandla.
ja, förvandla; men anser då diktaren,
att en människa kan i väsentlig mening
förvandlas?
Ibsens diktning har i sitt tidigare skede
vändt sig kring de båda begreppen plikt
och ansvar. I sitt senare skede, sedan
skalden fått blicken öppen för de etiska
krafvens relativitet, har den gång på gång
vändt sig kring frågan, hur det ser ut i
den människas själ, för hvilken dessa
begrepp äro a och o. Och om han än
därmed har tagit distans från den etiska frågan
som fråga, har han likväl aldrig fattat
pennan för att dikta om annat än dessa
de största känslorna och de sublimaste
viljeakterna, mot hvilka han dock, låt oss
icke glömma det, med åren blifvit
misstrogen mer än de flesta. Därför har också
hans dikt oftare och oftare fått ironiens
grundton — fullkomligt följdriktigt, ty då
ironien är af stor stil, är den spillrorna af
ett patos, som störtat samman. Och jag
har nu en gång fått det intrycket, att »Lille
Eyolf» innehåller mera ironi än hvad som
vid en flyktig läsning faller i ögonen.
Låt oss betrakta upplösningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
