Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Konst. Christian Ericsson. Några intryck. Af Edv. Alkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
EDV. ALKMAN.
antiken och använde det lilla den visste
på ett långt friare sätt än den själf inbillade
sig. Lorenzo Ghiberti skulpterade i sina
berömda florentinska portar på föga antikt
manér hela landskap. Fullt så långt går
Ericsson visserligen icke, men den
»tjusning», hvarom det i hans vas är fråga,
är i alla händelser en naturstämning, som
är så direkt återgifven, att den bra mycket
närmar sig naturskildringen. Ett par tre
ord äro tillräckliga att uppvisa detta.
Uppkrupen på vasens rand blåser en
kvinna — ingen nymf, ingen gestaltad
abstraktion, utan helt enkelt en ung, vacker
kvinna — med sprittande hänförelse i en
landtlig flöjt, och på andra sidan skrattar
en naken pojke, som hör på. Men hur
han skrattar! Det måtte vara en
förunderlig makt i tonerna! Hon som kallar fram
dem har naturens eget friska leende i
ögonvrån och på läpparna, och pojken som
lyssnar spritter af förtjusning i hvarenda
lem. Och kring dessa bägge lyckliga
naturmänniskor samlas skogens djur, som också
tjusas af tonerna. En orm slingrar
smeksamt den smidiga kroppen kring pojkens
lemmar och höjer sitt vaggande hufvud
mot flöjtblåserskan, en ödla har krupit upp
i hennes hår och ligger där stilla och
andäktigt lyssnande, en spindel springer fram
på långa ben, och ett par grodor skynda
till. Hela naturen är hänförd. Fantasien
har ingen svårighet att för ögat framkalla
det natursceneri, hvaraf konstverket är en
plastisk omskrifning. Några ornamentalt
antydda grenar, blad och blommor förflytta
inbillningen ut i marken lika säkert — och
hvem vet, om icke säkrare — som om
skogen vore målad med många färger på
en stor duk af den noggrannaste och
omsorgsfullaste realist. Corot har ej med
nymfer, dimma, dagg och lummiga träd
kunnat bättre skildra en sommarmorgons
friska och rena tjusning.
Låt mig beskrifva ännu ett arbete af
Christian Ericsson. Han har skulpterat ett
fat afsedt att utföras i drifvet silfver. Det
var utställdt på konstnärsförbundets senaste
utställning och kallades »Lifvet». Det
visar från en annan sida konstnärens stora
förmåga af genial komposition. Här var
nämligen så godt som hela det synliga
universum sammanträngdt och återgifvet i en
relief, knappast större än taflan på ett
väggur. Solen steg upp ur hafsdjupet, och
månskäran gled fram på himlahvalfvet,
morgon och afton möttes utan att störa
hvarandra, dagens ljus blandades med
nattens dunkel, och ingendera tog skada däraf.
Och i detta universums rymliga sköte lefde
människorna, släkt efter släkt. De föddes
i en skapelsemorgons lifgifvande ljus och
försvunno i det stora mörkret, i hvars
grannskap månen bleknade i ett sent nedan.
De voro barn, växte och gladdes, dansade
och lekte, medan lifvet beredde dem att
kunna återgälda det sin skuld. De voro
unga, och kärleken kom med lifvets stora
fordran. Gifven lifvet det lifvet tillhörer!
Där fanns ungdomens gudinna: hon var
skön, och hennes gestalt var strålande. De
unga männen tillbådo henne, och genom
denna tillbedjan förnyades släktet. Så skred
lifvet öfver sin middagshöjd. Skuggorna
började förlängas, och omsider insvepte de
den sena ålderdomen i död och natt.
Tiden slocknade.
För den gamla pedantiska stilläran,
fotad som den var på en tyskt förnumstig
uppfattning af antiken, skulle bägge dessa
arbeten tett sig ytterst betänkliga.
Naturskildringen i »Tjusning» skulle troligen
hafva förklarats hemfallen under måleriets
åtgöranden, och den tidsutveckling, som
åtminstone från häfdvunnen synpunkt sedt
förefinnes i »Lifvet», skulle nog hafva
befunnits vara ett brottsligt öfverskridande af
de råmärken, som böra skilja skulptur och
poesi åt. När Thorvaldsen företog sig att
i plastisk relief framställa »åldrarne»,
hvilket ju är det egentliga ämnet i hans
berömda »Årstider», så klassificerade han
människolifvet i de fyra moment, som vi
känna från antikens konst och poesi, och
gjorde af hvart och ett en särskild
komposition. Jag är den siste att vilja tadla
honom därför, ty det verk han med
upptagande af en urgammal idé åstadkom
tillhör den moderna skulpturens mest graciösa
och älskvärda skapelser. Emellertid
belyser jämförelsen med det Thorvaldsenska
mästerverket djärfheten och
ursprungligheten i Ericssons behandling af samma
ämne. Ty det är onekligen både djärft
och originelt att i ett ämne, som otaliga
gånger förut varit brukadt och emellanåt
t. o. m. förbrukadt, kunna bryta med det
traditionelt fastslagna behandlingssättet och
göra det med framgång. Äfven från
stillärans synpunkt är nämligen Ericssons grepp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
