Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Konst. Christian Ericsson. Några intryck. Af Edv. Alkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHRISTIAN ERICSSON.
239
på ämnet, som jag vill söka visa,
fullkomligt oanfäkteligt. Ehuru det vid första
ögonkastet ser ut, som om konstnären i »Lifvet»
snarare vore berättare än skulptör, och som
om han tanklöst ställt bredvid hvarandra
detaljer och företeelser, hvilka för fantasien
nödvändigtvis måste falla i följd efter
hvarandra, så är i själfva verket hans idé
i denna komposition så stor och så
omfattande, att sedd från dess höjd den
skildrade handlingen ter sig som ett enda lätt
öfverskådligt moment. Det är, som när
man från ett högt berg öfverskådar ett
landskap, som man förut med möda och
besvär genomvandrat. Skogar och dälder
■och byar hafva följt efter hvarandra, först
har man gått förbi den lilla sjön, så har
kyrkan kommit, sedan har blicken dröjt
vid ängen, där en flicka räfsade hö; nu
först ser man det verkliga sammanhanget
och den naturliga grupperingen i landskapet.
På samma sätt blifva i Ericssons relief
åldrarna samtidiga, dag och natt betyder
icke omskiftelse och förvandling, morgon
och afton äro detaljer, som bilda det hela
utan att röra och ändra det. Lifvet kan
gripas i ett ögonkast.
Christian Ericssons senaste verk är den
stora Linnérelief, som genom enskild
frikostighet kommit i Nationalmuseets ägo
och af hvilken »Ord och bild» tredje
årgången meddelat en reproduktion. Jag
behöfver därför kanske ej beskrifva det.
Idén och anläggningen äro så enkla och
lättfattliga, att en och hvar bör kunna
fatta meningen med sina ögon, äfven om
de ej dirigeras af långa beledsagande
förklaringar. Den gamle, gode
»blomsterkungen» är ute på vandring i det fria.
Nyss hittade han en af sina och Floras
älsklingar, som han varsamt tog mellan
fingrarna, men det är sommar och varmt,
och han stöder sig i hvilande ställning mot
stammen af en lummig ek, medan han
kärleksfullt och noggrannt undersöker den
lilla blomman. I bakgrunden skönjes i ett
förträffligt stiliseradt reliefperspektiv hans
kära botaniska trädgård uppe på höjderna
vid Upsala, och ofvan ekens rika löfmassor
knäböjer den unga Flora, som har fånget
fullt af rosor, men plockar flere. Det är
en mycket vacker idyll. Den stränga veten-
skapen har aldrig varit älskligare. Hon
har lämnat både professorsminen och
her-barielukten hemma.
Det där är ju alldeles ett ämne för
Christian Ericsson. Idyllen har han alltid
älskat, och naturkänsla har han förr röjt
på ett sätt, som hos en plastisk konstnär,
hvilken lefver och andas i formernas litet
stränga och abstrakta värld, rent af är
något öfverraskande. Men just därför äi
det också något öfverraskande, när man
vid närmare granskning tycker sig märka,
att den andliga temperaturen i detta verk
är åtskilliga grader svalare än hvad bos
Ericsson brukar vara vanligt. Man
förvånar sig själf öfver att stå och beundra
en oerhördt långt drifven konstfärdighet i
stället för att älska sig in i konstverkets
personliga lifsinnehåll. Man hittar
ögonblickligen uttryck för sin förtjusning öfver
konstnärens skickliga och smakfulla
användning af reliefkonstens resurser, men
man letar efter ord för den frambringelsens
glädje, som man i det längsta vill tro, att
konstnären känt inför sitt verk. Så får
man en svagt oroande förnimmelse af, att
konsten kanske icke riktigt förmått att dölja
konsten, eller att konstnären öfverlåtit en
del af arbetet åt virtuosen.
Uppriktigt sagdt, ger mig Linnéreliefen
ej på långt när samma njutning som de
flesta af Ericssons andra konstalster, men
jag är knappast på det klara med
anledningen. Jag återfinner ej i detta verk denna
naturliga och oförfärade friskhet, som var
så bedårande i »Tjusning», och jag undrar,
om det ej möjligen kan vara det stora
formatet, som varit honom så obekvämt, att
han ej trots bästa vilja kommit riktigt till
rätta därmed.
Man vet, hvilken roll formatet spelar
för en konstnär och att det kräfves helt
olika egenskaper för att gå i land med en
monumentalstaty och en genrebild. Den
ena arten är naturligtvis ej förnämligare
än den andra; den »stora» konsten kan
vara liten, och den »lilla» kan vara stor.
Den förra satsens sanning faller en i
ögonen alla dar på torg och i parker, och
hur sann den senare är, har bl. a. Christian
Ericsson varit mannen att bevisa. Det
finns af hans hand en miniatyrgrupp,
»Stödet», afsedd till käppknopp, och som
konstnären våren 1891 modellerade i Rom midt
bland intrycken af antikens och barockens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
