Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Om en, som är död. Af Andrea Butenschön. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM EN, SOM ÄR DÖD.
259
i en Lofotshamn efter de stora fångsterna
på senvintern. Då kan det gå muntert
till häruppe! Allt hvad som finnes af
lif, lustighet och godt humör vaknar upp
och samlas vid hamnarne — d. v. s.
omkring dem, som kunna köpa och sälja.
»Hans Eng og hans Ager, hans Avel og Plog
det hænger altsammen på eneste Krog,
naar Fiskene lyster at bide;
Hvis ikke, da stiger han sulten i Seng. —
Men om han kommer hem med
väl-behållen och fullt lastad skuta efter ett
godt fiske, då slår han »galoscherna i
taket», ty torsk och flundra och andra
hafvets skatter ha förvandlats till lumpet
mynt och myntet till det, som bränner
och jäser och bubblar, och den
väderbitne fiskaren flyttas in i lycksaliga
drömmar om guld och gröna skogar och
låter en väl bräddad bägare gå laget rundt,
ty nordländingen är frikostig.
Här borta i hörnet kan man länge
stå och förlora sig i allehanda fantasier.
Omgifven af marin-utkast, se vi en liten
kyrkogård under fjällen en tidig
vintermorgon. En liten kyrka, en
stengärdes-gård, några kors. Det är kallt, men
ofvan fjället bryter morgonsolen sig fram.
Belysningen är sparsam, så sparsam, att
man i början ej lägger märke till den,
men har man en gång upptäckt den, ser
man den sedan först.
Här släpa några fiskare i regnväder
en svart kista upp på land, och där
ligger i månsken en båt sjunken i sanden
med blott den höga för- och akterstäfven
synliga.
Men se på de här båtarne, som dansa
i hög sjö i solskenet! Man ser blott
för-stäfven, som höjer sig på vågberget, och
kraftiga stående gestalter. Vattnet
sprutar hagelkorn och hvita gnistor ur
skummet, som yr om fören, de kappas om
hvarandra — hej en sådan fart!
Det brusar och sjuder och talar om
mannamod, om ungdom och skönhet.
Denna bit målades kort efter att benet
blifvit aftaget.
Flera utkast med norrsken framsticka
bjärt genom den starka, gröna
lysmaskfärg, som ringlar sig mot natthimmeln.
En skidlöpare glider nedför sluttningen,
och små hus i dalen med ljus i fönstren
locka honom från norrsken och friluftslif
till spiselvärme och hemtrefnad. Här
åter se vi män, som krampaktigt hålla
sig fast vid kölen af kullstjälpta
nordlandsbåtar; sålunda kunna de få drifva i
timvis, tills de få hjälp eller komma på
rätt köl igen.
Och dessa små bitar med »klassiska»
böljor i ett ömtåligt skiftande bleu de
prnsse, ett blått, som skvallrar om en
hel sagovärld och påminner om Viktor
Rydbergs (för att fortsätta
inledningsversen)
»Han byggde med ifrigt sinne,
ty vågens sorl vid strand
förtaide så månget minne
från fjärran underland».
Och i örat leka vemodigt lockande
toner i stigande och fallande kadenser
— likt böljegång. Hvilket lugn där är
öfver hans aftonstämningar, då
Lofots-tinden ligger badad i växlande rosa, gula
och violetta belysningar, och de stora
ångbåtarne med sin tungt hvirflande rök
glida in mot Svolvær! Och långt ute på
hafvet, där vi ej längre följas af något
från land, har han ofta låtit solen sjunka
röd och strålande med guldglans öfver
horisont och ocean.
Utkast med figurer finnas äfven här
och hvar, fiskarn, som han står och går.
Och stugorna — med hvilken innerlighet
i uppfattningen är ej hvarje detalj målad!
Under taklisten hänger en rad
karakteristiska studiehufvud sedan läroåren
i Düsseldorf; hvarje ansikte har något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
