Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Om en, som är död. Af Andrea Butenschön. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
ANDREA BU’i’EN SCHÖN.
att förtälja om sin historia. Men den här
dödingen ■— han måste vara norrman.
Ja, mycket riktigt. En dag hade han
kommit hitåt, sjuk och utsvulten, och så
hade han dött i stugan därnere. »Hur
kunde du ha lust, Gunnar, att måla det
hemska liket?» — »Åjo — jag kände
honom ju så väl!»
Den nedre delen af ateliern med sina
hyllor och uppspikade föremål af
allehanda art förråder många små drag i
den bortgångnes karakter. Bland
böckerna — ingen modern litteratur,
hvarken poesi eller prosa, utan föråldrade
lexika, latin och andra, samt Robinson
Crusoe med flera reminiscenser i den
stilen från gosseåren.
Kanske hade han nog diktning inom
sig själf och hade väl ej tid att läsa annan
än den, som stod skrifven i lifvets bok,
i det lefvande lifvet rundt omkring
honom.
Reminiscenser, ja! De funnos af alla
slag, ty han gömde så gärna minnen.
Där står en liten flätad korg, som han
fick af sin mor i sin första barndom, i
den hitta vi en hårlock från en liten
systers hufvud, död för ett par decennier
tillbaka. Under ett af borden står ett
färgskrin på en pall; den pallen hade
han fått vid fem års ålder, och den höll
han styft på.
I hörnet närmast dörren sticker fram
ett kolossalt trähufvud, gallionsbilden från
någon gammal brigg, omgifven af rostiga
sablar och andra väpen. Under det
samma äro några siden- och brokad-lif,
högtidsblåsor från mormors mors dagar,
prudentligt upphängda. Här finna vi äfven
en liten exposé af allehanda ting,
betecknande folklifvets seder och bruk,
såsom sylvestrar från olika tider, alltsedan
föregående århundradet.
Hvad är väl detta, som påminner om
tortyrredskap? Det är de tyngder och
gymnastiska föremål, med hvilka han
dagligen profvade sin styrka, en uppgift,
som tilldels icke ens på sjukbädden
uraktlåts. Här ligga vikter, som en
vanlig man med svårighet lyfter, och som
han med lätthet svingade. Småbröderna
exercerades dagligen.
Bland lösa skizzer på bordet få vi
tag i en fotografi af hans stora tafla
med historiskt motiv, »Slaget i
Trold-fjorden». Den ser imponerande ut.
»Framtidens Gunnar Berg», som man
en gång kallat honom, hade nämligen
ett utprägladt sinne för historia. Han
hade det väl så, att forntid och framtid
lefde med honom i nuet.
Ovanligt fort målade han, ärmarne
kaflades upp, och så gick det med raska
tag; Lofotstinden och andra härligheter
framtrollades i ett nu. Men t. o. m. i
hans utkast är där något fullbordadt;
har han skyndat på för att gripa en
försvinnande naturstämning, gör sig dock
det väl skolade formsinnet och den intet
utelämnande iakttagelsen gällande.
Han målade egentligen blott det, som
han kände och älskade. Frappera ej
hans taflor genom ett banbrytande
originelt målningssätt, så göra de det desto
mer genom hvad jag skulle vilja kalla
den pietet, med hvilken han gick att
reproducera skapelsen på duken. I den
klara brunn, som var hans själ, speglade
sig en storslagen natur, och så blef äfven
bilden storslagen och ren.
Denna atelier var hans
»Yndlingssted». Hvarje afton, äfven om vintern,
då det var mörkt och stormigt, gick han
hitupp. »Hvad skall detta tjäna till,
Gunnar?» Jo, han måste tänka. Det
var inte så lätt, som man kunde tro,
det att vara målare. Och här satt han
och sjöng till sent in på kvällen och
målade äfven. Flera lampor hänga i
taket, en i rosa.
Modern gjorde en gång den
anmärkningen, att det såg bra slarfvigt ut här-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
