Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Om en, som är död. Af Andrea Butenschön. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
ANDREA BU’i’EN SCHÖN.
grafsången för mig». Det var ändå kort
därefter som han begaf sig af till
Berlin med friskt lefnadsmod för att arbeta,
och på sitt konstgjorda ben gick han
genast, som om det varit hans eget.
Framtiden låg så ovanligt ljus för
honom just då; några motgångar på
konstens bana hade han egentligen aldrig
rönt, och till de lyckligt lottade i
samhället hörde han ju, men just nu hade
han hunnit det vägskifte, där de äkta
bevis på erkänsla väntade honom, hvilka
komma hvarje sann konstnär att förstå
värdet af hvad han själf gifvit. Gunnar
Berg gick bort, så att säga, vid fullt
dagsljus, och hans lif ter sig som en
sommarnattsdröm i Lofoten.
Han var nöjd att dö därute, långt
borta från hemmet, ty det hade varit
svårare att slita sig lös från jorden på dess
käraste punkt. Då de frågade honom
mot det sista, om han ej skulle haft lust
att resa hem, svarade han blott: »Nej,
inte nu. Nu vill jag ha ro. Nu har jag
Jesus».
Han var aldrig bitter och klagade
aldrig. Han hade ju sina allvarliga
stunder, han också — hur allvarliga de voro
dessa stunder, det kunde man se i
moderns ögon — men oftast slog han bort
vemodet i skämt. »Jag är allt
vingbru-ten, mor», sade han. Men icke mer
än så.
Och bättre än några kyrkklockor
sjunga vågorna grafsången öfver honom,
ty de ha så många melodier och alltid
ett ackord, som bjuder till hvila.
Låt oss till sist titta in i
familjehemmet. Här se vi äfven hans bild och
hans taflor öfverallt.
En del porträtt från olika skeden
bilda en växlande samling. Femåringen
står stolt och förnärmad på en stol, han
hade just yttrat: »Nej, nu vill jag hem
och spisa middag», då han tyckte det
dröjde för länge. Här ha vi »Le vrai
artisten med hatten litet på sned, och
så en ovanligt tilltalande bild från
nittonårsåldern; man kan förstå, att han då
valdes att i tablå framställa aposteln
Johannes.
I »Havestuen» stå uppställda små
alster från tretton- och fjortonårsåldern,
hemsända från skolan i Trondhjem.
Strängt korrekta granar och hus i den
»gamla skolans» stil, med ljus och skugga
i behörigt mått och allt annat än
kinesiskt perspektiv; pedantiska men
lofvande förfäder till hans kommande
»Nordland».
De flesta sommarmotiven, målade på
senare år, ha funnit sin plats i hemmet.
Lika skickligt, som han gripit vinterns
växlande stämningar, lika varmt
framställde han sommardagrarne; mossan,
som lysande grön smyger sig in till
graniten, röda hus och gula båtar, de
där gassa sig i solskenet, fjäll, som
drömma i blått och violett.
Det strömmar ut ljus och värme från
de taflorna, som lyser ända in i och
genom vintertiden.
Utanför ligger en liten trädgård, full
af vackra blommor. Jag tänkte på
Gunnar Berg och tog med mig därifrån
penséer i de djupaste och ljusaste färger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
