Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Litteratur. Émile Zola. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270
HELLEN LINDGREN.
ernås män med makt och inflytande söker
man hålla sig obesmittad af
tidsströmningarna. Det lyckas ej; uppkomlingar med
nya obekanta namn taga en ledande
ställning, man vet ej huru. Det är den nya
tiden. I affärsvärlden taga de judiska
bankirerna ej blott ledningen af affärerna utan
intaga till och med sin plats i det sedan
gammalt som ointagligt ansedda
aristokratfästet Faubourg Saint-Germain, i
kammaren bullrar oppositionen trots alla märens
och prefektens bemödanden att ge valen en
välsinnad riktning, i krigföringen gäckar
nederlaget i Mexico alla traditioner om
det första kejsardömets gloire och om »den
oöfvervinneliga armén». Kotterivärlden,
som hittills härskat, känner sig villrådig,
om den skall underhandla eller trotsa;
jag menar med kotterivärlden den gamla
intelligensens stamhåll, som utgöres af de
slutna kretsar, hvilka bildas inom hägnet
af de erkända fashionabla salongerna, de
artistiska ateliererna, de lärda och vittra
akademierna med manér, skolor, slagord,
traditioner och prisbelönade, ofta stora
talanger. Alla dessa, som hittills ha sett
ned på mänskligheten utom som på plebs,
börja nu känna en viss fruktan för dessa
revolutionsmän med lössläppt individuel
kraft, som på alla områden uppträda och
göra lycka.
I denna brytningsperiod får Zola sina
ungdomsintryck och icke minst af
romantikens svärmiska undervärld. Och må man
lägga väl märke till detta: romantiken hade
väl sin aristokratiska individualism, som
gjorde diktaren till ett högre väsen, men
den hade också sin idylliska individualism,
som var en protest mot det arbetsslafveri,
som gjorde individen till maskin, i stället
för att han förut varit en fritt kännande
varelse; romantiken påvisade, huru lyckligt
det var förr, när man ej behöfde lyda
kommandoord, men när man lefde inom
familjen eller sin krets, hvars medlemmar
behöfde sin särskilda luft och jordmån för
att kunna trifvas och blomstra, mot nu, då
den nya, allt uppslukande, stora, universela
arbetsstaten antingen nivellerade alla eller
gynnade de stora, nyskapade förmågorna,
amerikanismens selfmade men, dessa, som
med ett enda sLag nådde lyckans höjder, som
kämpade sig fram med näbbar och klor, ofta
samvetslösa framgångens pirater, hvilka togo
lifvet som ett byte. Romantikensideal varbåde
ett månskensideal och ett herdelifsideal, och
inför de praktiska kraftnaturerna bleknade
det idealet, tills det blef blekare än allt
blekt. Man hånade romantikerne som
efter-blifne i lifvets strid, men desse efterblifne
kände likväl, att äfven de hade sin rätt.
Hvarför skulle man trampa dem i stoftet,
därför att de ej orkade med hela bördan
af det moderna samhällslifvet med dess
kapplöpning om makten och dess
marknadsvimmel? Hvarför skulle deras kamp för
skönheten, friden och idyllen tagas som
en löjlig naturanomali? Hade icke under
århundraden småstadens tysta gator och
soliga trädgårdstäppor med kafferep och
skrattsalfvor i det gröna varit nog för
människan? Hade ej de patriarkaliska
förhållandena gjort lifvet fridfullt? Och nu?
Romantikens litania kunna vi alla utantill,
men det kan ej i detta sammanhang skada
att påminna därom. Hvar fanns nu den
glada njutningen och tryggheten? sade man
på detta håll. Nu, när allt var arbetsjäkt,
som fördärfvade tron på individens
maktställning gent emot förhållandena! Nu, när
arbetarens skicklighet berodde på
maskinen, krigarens framgång på gevärets
godhet, upptäckarens lycka på instrumentens
finhet och skärpa, nu kände sig individen
afsatt. Nu, när kampen blandade sitt vilda
stridsrop i lifvets alla förhållanden, hvar
fanns lifvets undangömdhet med dess
älskvärda lättja? Pessimismen tog ju redan
barnet om hand. Det lärde sig i
storskolan med dess väldiga klasser lifvets
bittraste erfarenheter, att se skillnaden
mellan den svagare och den starkare och
rikedomens allmakt. Universitetets uppfostran
utgjordes af en täflan mellan den skicklige
debattören, som fann de bästa skälen, och
den stackars drömmaren, hvarvid alltid den
senare blef slagen. Nyttighetssynpunkten
och den fridlösa offentligheten med sin
kraftgymnastik hade insmugit sig i alla
yrken och sysselsättningar, och man
känner sig uttröttad af växlingen i det
moderna lifvets panorama med dess tusen
konflikter och passioner. Alla dessa
klagomål öfver nutidslifvet ha också utgjort
texten, öfver hvilken den nordiska
pessimismen predikat.
Kejsardömet är slitet mellan
representanterna för dessa skilda åskådningar,
romantikens rädda diktarnaturer och det
brutala maktbegärets materialister. Zola är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
