Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Litteratur. Émile Zola. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMILE ZOLA.
naturaposteln gent emot de romantiska
pessimisterna. Trots all sin pessimism är
han genom sin lifslust i förhållande till
dem en glädjebringare, ty han tror på något
positivt i lifvet, just sådant det är. Hans
naturalism är ofta i hög grad rå, men han
är dock äfven en kulturkämpe, därigenom
att han förstår instinktens möjligheter och
dess gränser — att den måste underordnas
under vetenskapen eller förståndet. Han hade
sett något af båda åskådningarnas
ensidigheter. Han ställde sig visst icke opartisk.
Han ställde sig afgjordt på realismens och
naturens sida, men han grep denna
naturkult, som var det praktiska lifvets styrka,
med insikt af att vetenskapen ägde ett
ideal eller kanske snarare ett lagom, en
juste milieu, som var måttbestämmande
för lifvet, och att konsten lefde midt i
naturen, att det sköna var sanningen och
innebar återgifvandet af individualitetens
mångfald. Zolas kamp för sanningens
inflyttande i skönhetsvärlden är hvarken ett
dråpslag, tillfogadt idealismen, eller en
afgjord seger, tillkämpad realismen. Zola
har ärft af sin tid alla dess kontraster, som
hos honom brytas, han är själf både den
romantiske idealisten, som sörjer idyllens
sagoland, som han tecknat i Paradou i
La faute de 1’abbè Mouret och flerstädes,
och tillika är han optimisten af modern
typ med dennes hänsynslösa glädje att
kunna eröfra lifvets framgång, han känner
både drömmarens ursinniga vrede på den
moderna mänskligheten, som är ett rofdjur,
och logikerns gränslösa förakt för de
ömtåliga mammas gossar, som beklaga sig
som oförstådda. Värdet af hans inlägg
i diskussionen om lifsproblemen ligger i
den utomordentliga maktkänsla, hvarmed
han förfäktar den starke individens sak
och lifvets rätt att segra, han ser i den
starke individen något mer än blott en
brutal förtryckare, han ser i denne
praktiske man, som segrar, något af naturens
eget välde pius människoviljans konst.
Hvarje kolossal mänsklig naturkraft
betyder naturens egen kraft, öfversatt på
människoviljans och människoförståndets språk,
denna individens skaparkraft, som alstrar
nya förhållanden i materiens värld, är en
del af lifvets poesi, ett instrument i
världssymfonien, och därigenom är den poetisk
och romantisk äfven den, ej lifvets prosa,
som romantikerna sade. Allt mer och mer
ser han dock, att världsbilden ej är det
afslutade hela, som han i ungdomsifvern
föreställde sig, han finner i sina sista
romaner, huru det fragmentariska är
allestädes närvarande i tillvaron, och det skall
därför här blifva vår uppgift att i Zolas
författarskap söka följa historien om ett
temperament.
Han har själf betecknat konsten som
ett återgifvande af »en vrå af naturen,
sedd genom temperamentets synglas»,, och
om man hittills företrädesvis tecknat den
»vrå af naturen», han för sin del valt, eller
ämnena för hans romaner, torde det
numera ej vara omöjligt att framställa hans
temperament, en studie, som, trots allt
hvad som skrifvits om Zola, kanske skall
erbjuda en och annan ny synpunkt.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
