- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fjärde årgången. 1895 /
274

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Litteratur. Émile Zola. Af Hellen Lindgren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

274

hellen lindgren.

ondt, lögnen. Hans sanningssträfvan äger
modet att göra skandal, operatörens mod
att blotta skadorna och använda knifven,
fastän operationen gör ondt och aldrig är
ästetisk. I förstone uppträder han
således som ett nytt realistiskt ideals
förkunnare rent negativt och oppositionelt mot
allt föregående. Det gamla idealet har
sedan till en del hämnats på honom och
i hans senare böcker omvändt honom från
hans sanguiniska tro, och redan från
början är han en vida sammansattare natur
än den han ger sig ut för.

Som polemiker gjorde han nu en mängd
präktiga repliker mot en konventionel
ästetik. Då vi ei kunna ingå på hans
ästetiska fälttåg, hvars förnämsta uppsatser
sammanfattas i böckerna Mes baines, Le
roman experimental och Nos auteurs
dra-matiques, nödgas vi här med egna ord
sammanfatta innehållet i hufvudpunkter.
Man talade om brist på komposition i hans
romaner — han svarade, att komposition
i meningen af arrangemang var ett oting
— fann man någon elegant städad
ordning i naturen? Man talade om det skönas
fordringar — men var det sköna osannt, så
fick det icke heller finnas, det var då blott
bevis på dålig smak, att det föreföll skönt:
man påstod, att han var materialist och
som bevis åberopades afskyvärdt nakna
skildringar — han svarade, att naturens
lif var materialistiskt, skogen och hafvet
voro inga salonger men valplatser och
slakterier, där man åt upp hvarandra, och
lifvet i Paris’ förstäder var barbariskt, man
lefde äfven där efter djurtypens vanor, och
de fina damernas boudoarer, statsmännens
ämbetsrum och köpmännens kontor kunde
godt jämföras med spindelnät, där man
roade sig med att fånga människoflugan,
som kom i närheten. Zola är dock olik
Ibsen och de germaniska författarna så
tillvida, att hans franska liflighet ej älskar
filosofens kommentarier eller skildringen
af den enskildes martyrhistoria och
känslo-utgjutelser. I stället för att lägga vikten
på samhällslögnen gör han själfva le vrai
till sitt tema.

Zolas öfvertygelsefanatism är hans
individualitets grunddrag. Men det är en
öfvertygelse utan nervositet, som både är en
diktares öfvertygelse i sin styrka och en
praktisk mans i sin sans, den moderne
partichefens egendomliga karakterstyp samlar

sig därför hos honom. Innan vi lämna
hans individualitet för att öfvergå till hans
författarskap, vilja vi som stöd för vår
uppfattning af hans personlighet nämna
något om hans utseende och hans stil.
Det förra må ju vara en naturslump, men
sådant det nu en gång presenterar sig, är
det en bild af hänsynslös kraft. Enligt
en meddelare i Fortnightly review, som
skildrar mannen med osympatisk blick men
kanske därför med karrikatyrtecknarens
skarpsynthet för det egendomliga, har han
en pergamentsartad hy, hans panna har
två breda veck, som gå från tinning till
tinning af vanan att höja på ögonbrynen,
hans näsa är egendomlig, bredare uppåt
än nedåt, hvilket, jämte de rörliga
näsvingarna, påminner om vissa hundar. Man
må tro hur mycket man vill af denna
beskrifning, som det är eget att jämföra med
Amicis intryck i Ricordi di Parigi, där
han talar om hans »vackra, bleka, stolta
ansikte», säkert är, att den tjocka halsen,
det borstiga håret, den breda pannan, som
synas på alla porträtt, ge honom ett
uttryck af nästan djurisk kraft. Hans stil
är retoriskt våldsam, passande mannen, som
har en pappersknif i form af en dolk; han
hopar de superlativa uttryckssätten och
berusar sig i uttryckets välljud. Det
ytterliga och upphetsade, som utmärker hans
personlighet, och det deklamatoriskt
behärskade, som också är honom eget, utmärka
också hans stil. Af något koketteri i
satsernas tillformande finns intet spår, språket
är en brokig samling af uttryck, hämtade
från alla håll, men själfva snittet af denna
språkdräkt påminner ständigt om tanken
på effekt. Det är dräkten hos någon
forntidens drottning, hvars fotsida stola svallar
i en enda våg från hjässan och till
fota-bjället, och där allt är afsedt att framkalla
ett enda intryck af majestätisk upphöjdhet.
Intryckets omotståndlighet är hans stils
syfte. Ehuru den sjuder af lifslust och
flämtar under mängden af intryck, glömmer
han aldrig detta mål — att blända, eröfra
och krossa läsaren. Därför påminnes man
om advokatstilen, dess hopande af bevis
och förnyande af angrepp. Flaubert, som
är uppfinnaren af denna samlande,
dokumentshopande stil, tänker först och främst
på sitt skönhetssyfte, men för Zola står
det praktiska syftet främst: att öfvertyga
är för honom det första. Zola bygger

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1895/0302.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free