Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Litteratur. Émile Zola. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
emile zola.
275
med glädje på denna pyramid af bevis
och ser berget af anteckningar och
observationer växa utan att förskräckas, till dess
alla lådor i hans skrifbord äro fulla, men
Flaubert är halft generad öfver att vara en
sådan arbetsträl. Efter FAssommoirs
utgifvande 1877 var allmänhetens häpnad
obeskriflig och kritikens äfvenledes, och
han var då beryktad som
Parisförstads-lifvets brutale tecknare men äfven som
smutsens analytiker, det moderna lifvets
lumpsamlare, och det är rätt eget att
jämföra kritiker från denna tid med nutidens,
då män sådana som Lemaitre, Édouard
Rod, Amicis, Eugen Zabel, J. ten Brink,
professor i Leyden, Brandes o. a. obetingadt
erkänna honom som stort snille. Zolas
romaner skildra dels ett samhälle i stort,
dels detta samhälles karakterstyper.
Släkten Rougon-Macquart tar han till föremål
för en följd af ett tjugutal romaner, och
skildrar den dels som exempel på sin
ärft-lighetsteori, dels som exempel på sociala
inflytandens makt. Den är alltså en
produkt af individuela och sociala faktorer.
Han vill framställa ärftlighetens
förgreningar, blandningen af förfäders och föräldrars
egenskaper i afkomlingarnas andliga
karakter. »Ärftligheten», är ett af hans
bevingade ord, »har sina lagar likasom
tyngdkraften». I tron på sin ärftlighetsteori
uppsätter han snart nog ett stamträd öfver
släkten, som om den vore verklig.
Rougon-Macquart-släkten har ärftliga sjukdomsanlag
inom sig. Stammodern, Adelaide Fouqué,
har en far, som är tokig, gifter sig med
bonden Rougon och blir så stammor till
Rougonarne. Pierre Rougon, hennes son,
har tre söner: Eugen Rougon, som blir
statsman, Aristide, som tar namnet
Sac-card och blir börssvindlare (skildrad i
romanerna la Curèe och lArgent\ och
Pascal, som blir doktor och vetenskapsman
och är hederlig. Men Adelaide har också
en älskare, smugglaren Macquart, och får
med honom nya afkomlingar. När nu dessa
romaner ha två syften, det ena att skildra
ärftiighetens förbannelse, det andra
kejsardömets förfall, kan man fråga, hur Zola
förenar dem. I själfva verket strida dessa
båda syften om öfverväldet, och författaren
själf har ej rätt klart för sig svaret på
frågan, hvari en släkts förfall ligger: ligger
det i omgifningen, miljön, eller i det
förskämda blodet? Zola har säkerligen bättre
lyckats bevisa omgifningens förmåga att
sänka individen än det förskämda blodets
makt i samma riktning. Ty Zola tror
egentligen lika litet på ärftlighetens absolut
fördärfbringande makt som teologerna på
arfsyndens. Hos Rougon-Macquart-släkten
finnas dåliga anlag, därom är intet tvifvel,
men anlagen utgöra icke något öde utan
en möjlighet och en sannolikhet till
förfall. Det är när medlemmarna af denna
släkt komma i beröring med
samhälls-smittan, som de falla. Det är när den
farliga bacill, som ligger i samhällsluften,
förenar sig med den farliga bacill, som
ligger i blodet, som den för individen
dödande sjukdomen uppstår.
Därför är Zolas pessimism, såvida man
därmed menar ärftlighetspessimismen, en
pessimism med reservation. Han skildrar
lifvets olyckor som en sjukdom men en
sjukdom med två faktorer, dels individuel
svaghet men förnämligast social smitta.
Vill man studera Zolas förklaring at
det onda, hur det uppkommer och hur det
tar fart hos människorna, kan man finna
typiska exempel därpå i Gervaise i l’
Assom-moir och i Nana i romanen med samma
namn. Till bägge dessa romaner skola vi
återkomma i sammanhang med vår
skildring af hans samhällsmålning, här
intressera oss blott de båda hjältinnornas
karakterer. L’ Assommoir är Zolas hopplösaste
skildring med ämnet ur arbetarvärlden —
Gervaise är arbetarhustru och denna
romans hufvudperson — Nana däremot
skildrar demimondevärlden, den lägre
teatervärlden, och Nana är en diva på en
operettscen af skabrös beskaffenhet.
Gervaise, arbetarhustrun, lefver i sina
fattiga förhållanden åtminstone
jämförelsevis sundt och naturligt i början, ja, hennes
äktenskap med Coupeau rent af blomstrar,
men när zinkarbetaren, hennes man, en
dag faller ned från ett tak och slår sig
fördärfvad, så att han känner sig
öfvergifven af Gud och hela världen, när han
söker sin tröst i glaset, då blir först
hemmet ett helvete, och sedan går det utför
också med Gervaise, och som man vet ökas
farten i alla utförsbackar — Zola skildrar
med diabolisk konst, hur den ökas. Det
vill säga: Gervaises natur har fröet till det
onda, men detta frö ligger slumrande, det
är icke sagdt, att hon ej kunnat bli en
god kvinna. Svag är hon för förförelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
