Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Litteratur. Émile Zola. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
émtle zola.
2 77
säkerhet är naivt högtidlig, som när hon
skall vara moderlig och beskyddande för
»bébé». Man kallar henne skadedjuret,
»guldflugan», och hennes förundran
däröfver är naivt uppriktig. Kan hon hjälpa,
att dessa fina herrar äro vansinniga, och
att hon är vacker? Hvad har hon då gjort,
att alla äro så stygga emot henne? Nej,
hon är bonne fille, och det är världen
som är stygg, det är alltihopa. Och till
en viss grad har den undersköna blonda
Venus rätt i detta besatta naiva förakt för
den allmänna moralen, när den fördömer
henne: hon är mycket mer ett depraveradt
samhälles offer än en med berådt mod
handlande person, och man har ej svårt
att tänka sig, att hon skulle, som tusen
andra glada naturbarn, ha kunnat leka fram
sitt lif, hvarken sämre eller bättre än de
flesta, med ett och annat sinnlighetens
snedsprång kanhända, men på det hela
taget slutat som en botfärdig Magdalena.
I detta ligger något vida mer optimistiskt,
än man hittills velat erkänna. Zola tror
på, att förhållandena kunna störta, men
då tror han ju också på, att de kunna
upphjälpa. I doktor Pascal visar han oss
ändtligen denna sida af saken. Där har
hjältinnan samma dåliga blods förbannelse men
blir trots hemska ärftlighetsanlag genom
sund uppfostran en god kvinna.
Samhällstillståndet blir då den
egentliga orsaken till det mörka i den tafla,
han upprullar. Om kejsardömet säger han,
att det ämnade göra Paris till Europas illa
beryktade ställe — t empire allait faire
de Paris le mauvais lieu de l’ Europé —,
och om sin rättighet att teckna kejsardömet
så som han såg det, som ett Inferno, hade
han ingen tvekan, då han tror, att »det
uppriktiga studiet likasom elden renar
allting». Denna tes om kejsardömets fördärf
blef dock för honom, likasom en liknande
tes för Tacitus, en käpphäst, förledande till
en viss ensidighet.
Han uppfattar förnämligast den sociala
historien under denna period som de
sinnliga passionernas orgie hos oduglingar.
Hos de högre klasserna är kejsardömets
lyx lockbetet, som de ej kunna motstå. Men
sträfvan efter makt och njutning sprider
sig, tills den genomsyrat hela
samhälls-degen from top to bottom. Det är den
sorgliga men helt förklarliga smittan af en
samhällsanda, där i de öfre lagren belö-
ningarna äro ett lotteri och de stora
värdena på världsmarknaden en oerhörd
humbug, hvarest förtjänsten med arbetet som
bundsförvandt ingen utsikt har men
däremot gunstlingsskapet har all utsikt.
Följden blir ohejdad njutningslystnad,
masshopande af öfverflöd på få händer och en
praktfull karneval af utsväfningar.
Det är denna njutningssmitta, romanens
första delar framställa. Hos alla af
släktens medlemmar äro kraften och viljan att
njuta det gemensamma draget, och hos de
flesta urartar denna kraft och vilja till
själf-förstörelse. De farliga yttringarna af
våldsamheten i deras begär framträda
förnämligast som dryckenskap, vällust eller
ärelystnad. Begäret att fördärfva sig är ett
släktmärke hos släkten Rougon-Macquart.
Romanserien skildrar dem i olika
situationer. Hur kom kejsardömet till makten?
Läs därom i den första romanen La fortmie
des Rougon, där staden Plassans, hvarest
Rougonerna äro hemma, värfvas åt
kejsardömet. Händelserna inträffa i
sammanhang med Napoleon III:s statskupp, när
det gällde för honom att antingen dömas
som statsförrädare eller också, om han
lyckades, hyllas som kejsare. Rougonerna
förstå genast konsten att spela udda och
jämt i detta politiska hazardspel. De göra
lycka genom att ställa sig på de kejserligas
sida i det ögonblick de tro sig säkra på,
att detta parti är det segrande. Darrande
af fruktan för ett misstag men också
darrande af förhoppning, förklara de sig för
kejsardömet. De ha räknat rätt.
Författaren kallar dem själf för »en hop
röfvare», som med lystna blickar stå färdiga
att tillskansa sig det byte, de kunna komma
åt i ett samhälle, där i allmänhet icke
mycken heder finns kvar, och där de flesta ställa
sin öfvertygelses kompass i den riktning,
det härskande partiet önskar. Denna första
roman, på svenska kallad Uppkomlingarna,
utgafs i bokform 1871 och la Curèe samma
år. Den senare är icke någen af Zolas bästa
romaner men har ypperliga enskildheter.
Här ser man lastens triumftåg afbildadt i
en följd af bilder. Hufvudpersonen är den
skamlöse tomtjobbaren Aristide Rougon,
alias Saccard, hvilken här svingar sig upp
till finanskung i Paris. Hans hustru Renée,
som är romanens hjältinna, knyter en
kärleksförbindelse med sin styfson. Den
sköna kvinnan, som plockar alla frukter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
