Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Litteratur. Émile Zola. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280
hellen lindgren.
obarmhärtighet genomgår hela det första
tiotalet af hans romaner. Det ligger
ungdomens hjärtlöshet i denna beundran för
segraren. Zola ser den moderne
lyckojägarens alla konster och knep, och skildringen
är så objektiv, att den i hvarje fall kan
med läsarens erfarenhet bestyrkas.
Denna beundran för kraften såsom en
logisk förståndsegenskap är en af Zolas
egendomligheter som författare. Eugène
Rougon är une jolie force, Nana är en af
dessa kalla krafter, hvilkas passionslöshet
är grunden till deras styrka, och det finns
ställen hos Zola, som man kunde anföra
för att visa, att hans mening är, att
dygden eller afhållsamheten ytterst är
passionslöshet. Så kan man ofta tolka hans
resonnemang därhän, att själfbehärskningen
ej är någon osjälfvisk, uppoffrande dygd
men blott beräkning. Återhållsamheten är
en egoism, som kufvar en annan,
återhållsamheten är en stark naturs spelade
passionslöshet för att vinna ett mål eller
helt enkelt en insikt af, att passionen med
sitt bråk är ett besvär, i enlighet med vår
visförfattares ord: »nej jag vill ej bli kär,
kärleken medför så många besvär» o. s. v.
Åtminstone förefaller det mig ofta vid
beskrifningar af Zola öfver de starka
karaktererna, att hans förklaring på dem är, att
när njutningslystnad och härsklystnad ligga
i strid hos samma person, och det för
härsklystnaden lyckas att segra öfver
njutningslystnaden, som eljest skulle ruinera
individens krafter, då är den starke
personen färdig, och härskarnaturen föds ur
denna konflikt. Den starke mannen blir
då den, som upptäcker mänsklighetens
svaga sidor, han är den öfverlägsne,
därför att han själf förstår att underordna sina
passioner under sina syften, hans
undersåtar blifva människorna eller de vanliga
naturbarnen, hvilka kunna lätt kufvas, om
man förstår att leta upp deras svaga sidor
och använda dem som anfallspunkter. Hos
Octave Mouret, föreståndaren för det stora
magasinet för modvaror, som är hjälten i
romanen Au bonheur des dames (1883),
på svenska öfversatt under titeln
Damernas paradis, ser man kanske bäst de
taktiska regler, hvilka den moderne praktiske
segraren begagnar. Han förstår
passionens makt som medel att underkufva andra.
Han vill fånga fåfängans offer, kvinnorna.
Nu visar han härskaregenskaperna. Själf
säger han med elak psykologi, att en
kvinna aldrig är lyckligare än när hon
tror sig bestjäla handelsmannen. Därför
skall hans magasin utmärka sig som det
billiga prisets förlofvade land; han har
upptäckt det goda prisets lockbete. Man
skrattar åt honom bland ämbetsbröderna,
de gammalmodiga små krämarna, som
knussla och pruta med kunderna.
Naturligtvis, säger en liten modhandlare i nästa
hörn, är konsten att sälja dyrt,
naturligtvis, ty då vinner man mycket. Mouret
känner på sig, att konsten är att sälja mycket,
ty många bäckar små etc. Och nu har
han sin operationsplan färdig.
Utställningsfönstret skall bli hans skylt, hans lockbete
n:o i. En präktig seen visar hans nya
metod. Hutin, en af hans medhjälpare,
sätter upp sidentyger vid
fönsterutställningen, blått vid sidan af grått och gult, och
förnöjd träder han tillbaka för att döma
om den harmoniska effekten. Då kommer
Mouret och rifver ned alltsammans. Ȁr
ni galen, människa, hvarför söker ni att
skona ögat? Är ni rädd, förstår ni då icke,
att konsten är att förblinda dem? Så här:
rödt! grönt! gult! Och han gör fönstren
gnistrande af färger; att antända en
tygeldsvåda, det är hvad han kallar la science
d’étalage. Och kundernas skaror komma,
man belägrar magasinet, rusig af hoppet
att vinna ett tyg till rampris. Och
magasinet växer, tills det fyller ett kvarter, det
blir till en liten stad, och Mouret
utvecklar alltjämt sin förförelsekonst med de
otroligaste lister: förnäma damer och
borgarfruar, alla mötas i detta damernas paradis.
Ligger icke något af århundradets historia
i denne mans tillvägagående och triumf?
Han är den nye tidens man.
Denna karakteristik återkommer i alla
Zolas karakterer af denna typ. De ha alla
stridens patos. Saccard, där han som chef
för ett svindelföretag i Penningen står vid
sin pelare på börsen och lugn och kall
utdelar order åt sina mäklare, medan rundt
omkring honom aktiehafvets ebb och flod
brusar, är en man af detta slag, som i
stridens skiften bibehåller den lugna
kall-blodigheten och af dess hetta inspireras
till nya utvägar.
Hur skildrar han alltså dessa moderna
härskar-naturer? Som spekulanter på
passionen. Än skildrar han dem som försiktiga,
än som dumdristiga, förenande jägarens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
