Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Litteratur. Émile Zola. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
emile zola.
283
för att finna detta väljer kvinnokroppen
och — Paris. Hela Zola ligger i detta
val. Vänner fråga Claude, hvad det ligger
för mening i denna båt med kvinnor,
som han anbringar på sin tafla, nakna
och halfnakna. På en vy öfver Paris —
hvad göra de där? Han kan icke förklara
dem logiskt. Han behöfver dem för
skönhetsintrycket, utan detn vore taflan ej
fullständig. Zola tyckes med en viss humor
här velat antyda sin egen skildrings två
kategorier: han älskar också staden,
världen, förvärfslifvet, allt det förkonstlade,
men jämte detta kvinnan, sinnligheten, den
barnsliga driften, det idylliska driftlifvet
jämte raseriet och det farligt förföriska i
detta, och dessa två motsatser får han ej
att sammansmälta. I hans böcker spela
de hvarandra spratt, dessa två element, det
realistiska och det romantiska, det torrt
praktiska och det vidunderliga, och det är
ur dessa två element, sammangjutna i ett
besynnerligt virrvarr, som symbolismens
öfverdrifter framvuxit. Man blir aldrig säker
på tonen hos Zola: än är andemeningen
kallt förståndig, än orgiastisk och
dityrambisk. Men dessutom: Claudes tafla öfver
Paris är heterogen och utan helhet af en
djupare grund, därför att lifvet själft är
heterogent, det är ett fragment af något
oändligt, som ligger bakom, en del af en
helhet, och det är detta fragment Zola
dock vill att vi skola älska, äfven om vi
skulle stupa vid försöket att sammanfoga
dess skilda delar till harmoni. Och allt
mer och mer skola vi se, hur denna
grundtanke: vi skola älska lifvet, återkommer
och upprepas tillika därmed att den
fördjupas. ’Vi skola älska lifvet, fast det är
disharmoniskt, brutalt, fragmentariskt och
gäckande, därför att det är en del af detta hela,
stora, anade, dunkla, som vi aldrig kunna nå.
I denna arbetarens och konstnärens
olyckliga strid ha vi således sett striden i
en vida mera förfärande gestalt än i Zolas
förra målningar, där alltid den praktiske
mannens själftillit och segervisshet var
grundackordet, och passionen och den
omåttliga driften utgjorde grunden till alla
olyckor. Nu är det naturen, det yttre själft,
något gent emot människan öfvermäktigt
som är upphofvet till olyckan. Naturens
oändlighet, gåtfullheten hos denna är den
fiende, som ställer sig mot människokraft
och människovilja.
Zola tar steget fullt ut, när han börjar
uppvisa, huru kulturen och vetenskapen
också öfvergå till en af de
naturförbannelser, som förslafva individen genom att
sätta den starkares egoism i system. Allt
mer och mer öfvergår egoismen hos Zola
från något naturligt till en hemsk och
elak naturförbannelse. Från
ungdomsärelystnadens glada lifskraft, som förvandlar
lifvet till en glad täflingskamp, där den
starkarg också är den bäst utrustade, den
som förtjänar segerpriset, blir egoismen
småningom allt mera lik det spöke vi alla
känna, den egoistiska fanatismens vidunder,
det idélösa sträfvandet efter den egna
vinningen, den blir från att beskrifvas som
arbetsglädje mer och mer beskrifven som
blott en ny form af njutningslystnad, den
egna maktens trånga horizont. Så
skildras klassegoismen hos bourgeoisien i Pot
Borälle (1882), på svenska öfversatt med
Bättre slödder, och i la Terre (1887)
har han kastat stridshandsken mot den
franska allmogeklassen. I sin råa cynism och
sin okonstnärliga måttlöshet beteckna dessa
två romaner det naturalistiska manerets
syndafall hos Zola. Men allra intressantast
blir detta omslag, när han, som i
skildringen af det fransk-tyska kriget i la Debàcle
(/ grus och spillror 1892), skildrar
folkegoismen under krigets afskräckande form.
Den hemska leken med människoöden
framstår här i hela sin obarmhärtiga
nakenhet som i djupaste mening onaturlig, ett
våld på all jämvikt. Och dock är det
vetenskapen som segrar, det vetenskapliga
folket som besegrar det ovetenskapliga.
Som ett förspel till skildringen kan man
erinra sig slutscenen i Nana, en nattscen.
Krigsförklaringen mellan Frankrike och
Preussen är nyss utfärdad. Parispöbeln
vrålar skriket »à Berlin, à Berlin!» Man
tycker sig redan höra kejsardömets
dödsvånda i njutningsyrsel. Paris visar sig i
nattbelysningens fladdrande ljusskimmer: som
skuggor röra sig skarorna i fackeltågets
sken med skuggspelsfigurers hastighet och
lif. En yrande krigsorgie har fattat alla:
man vill segra, alltså kan man det också.
Kejsardömets humbug har smittat pöbeln,
som tror på sig själf, kriget är ju, menar
man, en glad förströelse, en munter lek.
I la Debàcle kommer så skildringen af
kriget själft. Den lugna kraften hos den
preussiska armén nedslår allt motstånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
