Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Litteratur. Émile Zola. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
emile zola.
285
punkten i doktor Pascals lif blir
ålderdomsfasan och ensamheten. Han börjar förakta
vetenskapen som lifvets tröstarinna. Svärta
ned papper, hvad är det mot att älska
och vara älskad? Trycka en älskad kvinna
till sitt bröst, ej gå till en ensam bädd men
vara två om lifvet, men ännu hellre vara
flere om det, att bilda familj, smeka
barnakinder — endast detta är lycka. Den
ensamme och barnlöse känner icke lyckan.
All ärelystnad för abstrakta mål är
otillräcklig att fylla lifvet. Den sanna
ärelystnaden är att älska. Ungefär så
drömmer doktorn, och denna sin lefnadsfilosofi
sätter han i verket. Allt hans stoiska
tålamod att fullfölja vetenskapliga
undersökningar gör fiasko inför denna unga kvinna:
vetenskapen gör fiasko för kärleken.
Gå vi slutligen till Lourdes (1894), kan
äfven den förefalla mycket hopplös gent
emot det valspråk om individens
öfverlägsenhet med strid och seger, som jag
uppställt såsom sammanfattande Zolas första
uppfattning af människolifvets uppgift.
Lour-des framställer en ny fas af lifvets träldom,
mänsklighetens träldom under det fysiska
lidandet. Lourdes är icke någon mot
mänskligheten i dess helhet vänlig bok —
långt därifrån. Den behandlar ett
pilgrimståg till Lourdes, bestående af sjuka, hvilka
hoppas på vallfartsortens undergörande
madonna. Zola skildrar tron under två
synpunkter: dels som en sorglig
lättrogenhet eller en konstgjord entusiasm, dels som
det verkligen stora i lifvet, den naturliga
och äkta tron, som hvilar på den stora
kärleken. Som sådan är den som all äkta
tro barnslig och kanske vidskeplig. Öfver
hela romanen hvilar denna dubbelstämning
af förakt eller beundran, allt efter som tron
fattas i den ena eller den andra af dessa
betydelser.
I boken finna vi då som ett af dess
grunddrag ett vemodigt beklagande af den
mänskliga lättrogenheten, af mänsklighetens
förminskade lifskraft, af det märkvärdiga
fenomenet, att ingen vågar hoppas på det
naturliga eller, när hopplöshetens stund är
kommen, att ingen vågar se hopplösheten
i ögonen. Alla behöfva de ett löjligt hopps
lycka, de behöfva tro på något, lika godt
hvad, som skall hjälpa, på en yttre makt,
som skal! göra underverk. Kom blott med
det löjligaste i världen, ett universalmedel,
ett botemedel, ett plåster, som man puffar
för, och alla strömma till, gripna af en
förvirring, ett sinnesrus af lycksalighet och
glädje att vara hjälpta, frälsta och botade.
Ack, man slipper ansträngningen, slipper
att tänka och vara personlighet, man får
gripa lyckan som barnet griper
fadershanden. Lidandet med den förnedring det
medför och dess vilda gripande af
hoppets lycka är bokens grundtema.
Men när Zola skildrar det barnsliga
vanvettet i denna järnvägswaggon, full af
sjuklingar, hvilkas ögon glänsa och fuktas
vid historierna om underkurerna, skildrar han
denna trons yrsel ej blott sotn
barndomssymptom, men också som
ålderdomssymptom, det slags ålderdomssymptom, som
heter att vilja vara barn på nytt, och som
egentligen borde heta att vilja vara barn,
när man ej längre är det, d. v. s. att
försöka berusa sig för att vara troende och
naiv. Den unga tviflande prästen gripes
oupphörligt af en längtan: ack den som
kunde tro detta! till dess han med ens
manligt afkastar denna önskan att sofva
sitt förnuft och förstår, att denna slags
underverkstro ej är för honom.
Historien om tillkomsten af denna
vallfartsort är i grunden ganska enkel. Zola
låter prästen berätta den i skilda repriser
för medpassagerarna för att för dem
förkorta vägens vedermödor, och ehuru han
berättar med sagoförtäljarens öfvertygade
ton, inser man fullkomligt sammanhanget.
Ett barn, en sjuklig flicka, uppfostrad vid
helgonhistorier, drömmer öm att bli frisk,
och hon ser i sina drömmar, huru
madonnan botar henne. Flickan, det slutna
barnet, börjar profetera om ett kommande
under. Hennes ögon bli stora, hennes
kinder färgas af hänförelse: hon är först
rädd, men fylld af legendernas inspiration
fortsätter hon nätternas drömmar vakande.
Där, i den tysta källans närhet har hon
i vattnets dimmor sett jungfrun. Hon var
vacker: hon vet, hur hon såg ut, så mild,
så ljuf, ett ögonblick, och så var synen
borta. Hon ser en visionär bild: den
heliga jungfrun uppenbarar sig för henne,
som hon gjorde för Jeanne d’Arc. Hon
berättar detta: andra bli botade. Och hon
själf? Hon blir småningom trött på äran
af att vara sierska. Hon drar sig tillbaka,
och när folket kysser hennes klädfåll,
begriper hon ej längre, hvad hon har gjort.
Hon vill bli fri från alla dessa människor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
