- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fjärde årgången. 1895 /
293

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Atlantis. Af Emil Svensén. Med 3 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

.atlantis.

293

värdiga ösamhällets undergång. Men i
trots af sin rikedom på underliga
detaljer är denna skildring ej på långt när så
upplysande som den ordknappa
framställningen i dialogen Timaios, hvilken är och
förblifver hufvudkällan för vår kunskap
om Atlantis.

Med den underbara makt, som det
hemlighetsfulla, det oförklarade, med de
dunkla, gåtfulla vidder det öppnar för
aningen och fantasien, i alla tider ägt och skall
äga öfver begåfvade människors sinnen,
ligger det i öppen dag, att sagan om det
sjunkna Atlantis skulle komma att blifva
ett föremål, på hvilket de djärfvaste och
skarpsinnigaste andar skulle rikta hela
skärpan af sin tanke, hela kraften af sin
förmåga att utforska förborgade ting. Ty
värr måste det dock erkännas, att den
stora mängden af de snart sagdt otaliga
försök, sorn blifvit gjorda att lösa
Atlantis’ gåta, i långt högre grad bidragit att
rikta den mänskliga dårskapens än
visdomens historia. En liten axplockning på
detta fält skulle ur kuriositetens synpunkt
ingalunda sakna sitt intresse, men torde
föra oss allt för långt från vår egentliga
uppgift. Blott ett af de många
lösningsförsöken må här i förbigående påpekas,
ett som i vidunderlighet icke står tillbaka
för de öfriga, om det ock i genialitet och
skarpsinne öfvergår de flesta af dem. För
svenska läsare nämna vi intet okändt
namn, då vi påminna om gamle Olof
Rudbeck och hans Atlantica, där han
med uppbjudande af hela sin jättelika
lärdom och sitt vidtfamnande snilles alla
resurser sökte leda i bevis, att Platons
Atlantis ingenting annat vore än vår egen
skandinaviska halfö, detta Atland eller
Manhem, frän hvilket såsom en
folkslagens verkstad och vagga eröfrare och
lagstiftare utgått till alla delar af jorden.
Det var en fullmogen frukt af de djärfva
drömmar, som vår korta storhetstid väckte
till lifs, och det skall alltid med beun-

drande häpnad bevaras i eftersläktens
hågkomst såsom ett minne från den tid,

»da djärfva andar vågade drömma stort

om allt hvad Norden varit och tänkt och gjort, —

till dess de fördes vilse i drömmarnes tummel.»

Men den hypotes, som allt ifrån
upptäckten af Amerika vunnit mer anklang,
är af ganska naturliga skäl den, som vill
göra den försvunna ön till ett med det
nyfunna fastlandet. Hvad kunde det väl
eljes vara för ett stort land, som man
hade att söka ute i Atlantiska oceanen
på andra sidan Herakles’ stoder? Så
skulle det då varit uråldriga kulturfolk
från den Nya världen, som i länge sedan
försvunna tider skulle hafva företagit den
vågsamma färden öfver Atlantens vida
yta och eröfrande framträngt genom
sundet inåt Medelhafvets kuster. Den
uppenbara orimligheten af ett slikt antagande
har ej räckt till att hindra uppkomsten
af de äfventyrligaste hypoteser i denna
riktning, hvarvid bland annat vissa
verkliga eller förmenta likheter i de
amerikanska och de fordom vidt utbredda
ibe-risk-baskiska språkens byggnad fått göra
tjänst som bevismedel.

Den omständigheten, att Atlantis på
en gång skulle sjunkit ned i hafvets djup,
har härvid på ett öfvermåttan bekvämt
sätt hjälpt hypotesbyggarne att komma
bort ifrån svårigheter, som eljest skulle
visat sig omöjliga att öfvervinna. Det
var naturligtvis vida bekvämare för
Atlantisfolken att företaga sitt stora
Medel-hafståg genom att jämförelsevis lugnt
färdas fram utmed en öbrygga, som skulle
förenat den nya världens kuster med den
gamlas, än att i denna urtid låta dem på
vinst och förlust gifva sig ut på öppna
vida Atlanten. I själfva verket hade ju
också Platon talat om ön Atlantis såsom
den första länken i en ökedja, hvilken
förde öfver till ett nytt okändt fastland
af väldiga dimensioner. Ingenting syntes
då vara enklare eller ligga närmare till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1895/0327.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free