Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Atlantis. Af Emil Svensén. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.atlantis.
295
niskan för första gången satte sin fot på
dess mark. Huru djup än öknens sand
må vara, så gömmer den helt visst ingen
förgången värld med dess kultur under
sina heta vågor.
ij: ^
Har då den store attiske’ vises
förgångna Atlantis aldrig varit till? Var
det då en fager drömbild allenast, som
inför en vaken pröfning viker undan i
ett allt aflägsnare fjärran, liksom idealet,
då människors barn förmätet gripa efter
det med händerna?
Tviflare finnes det alltid godt om, som
hålla det för bekvämast att förneka hvad
de. icke förstå. Men allt efter som vår
tid tränger djupare in i forntidens
hemligheter, gör den ock allt flere af
forntidens sagor till sanning. Hvarför skall
ej detta lyckas en dag äfven med
Atlantissagan, blott vi lära oss att förstå
den rätt!
Men därtill tarfvas att lägga noga
märke till, hvad den egentligen innebär,
och hvad Platon åsyftade, då han drog
den fram ur arfsägnernas dunkel.
Filosofens framställning visar sig vid
första ögonkastet såsom tendentiös och
påverkad af hans önskan att bruka den
som bevismedel för värdet af den lära
om en förnuftsenlig inrättning af det
mänskliga samhället, som under hans namn gått
till eftervärlden. Om den platonska
idealstaten, dess förhållande till det gamla
doriska samhället och hvad därmed står
i samband, må de lärde tvista. För oss
är det här nog att lägga på sinnet, att
Platon velat förhärliga sin ateniska
fädernestad genom att göra troligt, att dess
anor sträckte sig till och med bortom
det gamla Egyptens, och att detta senare
rike en gång i dessa urdagar till och
med haft Atén att tacka för sitt bestånd.
Hnru det atenska samhället, hvilket han
tydligen äfven då tänker sig såsom
jämförelsevis litet, det oaktadt varit i stånd
att göra det mäktiga egyptiska väldet en
så viktig tjänst, det förklarar han
sålunda, att han söker visa, att detta urgamla
Atén skulle hafva inrättat sitt statsskick
efter de grunder, som fo’r honom voro de
enda riktiga, och därigenom nått en
sällspord höjd af lycka och blomstring, som
satt det i stånd att bjuda en mångfaldigt
starkare makt spetsen.
Men för att nu Atlantissagan sålunda
skulle tjäna hans syften genom att i den
önskade riktningen belysa hans lära om
ett förnuftigt samhälle, är det en
oeftergiflig fordran, att denna saga måste vara
något annat och mera än ett rent
fantasifoster, sprunget ur hans egen hjärna,
såsom tvifvelsjuka granskare velat göra den
till. Skulle det lyckas honom att för sina
samtida lägga i dagen, hvilka stordåd
deras förfäder under det lyckosamma
inflytandet af dylika institutioner mäktat
utföra, var det nödigt, att dessa stordåd
verkligen tillhörde en faktiskt befintlig,
låt vara mer eller mindre utsmyckad
tradition och icke blott en fantastisk
romandiktning. I senare fallet skulle
naturligtvis hans syfte varit alldeles förfeladt, men
i det förra hade han den vida lättare
mödan att antingen blott påvisa tillvaron
af en i sina hufvuddrag känd tradition
eller, om den var förgäten, draga den
fram ur glömskan.
Sagan om det urgamla Aténs väldiga
kamp mot Atlantisfolken kan således icke
vara af Platon uppfunnen utan måste
vara från en äldre tid bevarad. Af
alldeles samma skäl kan icke häller sagans
hemulsman, lagstiftaren Solon, hafva
uppfunnit den till förhärligande af sina
lagreformer. Den måste till sin kärna vara
af äkta metall. Att denna kärna under
tidernas lopp blifvit inklädd i ett mer
mer mindre fantastiskt omhölje är enligt
med all sägens natur och får icke af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
