Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Atlantis. Af Emil Svensén. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.atlantis.
37
alltså utredas och det till orätt ställe
förlagda landet på annat håll utpekas, —
allt detta naturligtvis för så vidt det på
frågans nuvarande ståndpunkt låter sig
göra.
Själfva namnet Atlantis, hvarunder
den hemlighetsfulla ön var för Platon
känd, har naturligtvis från början ledt
hans tanke till Atlasbergens och det
Atlantiska hafvets grannskap. Betydelsen
af detta namn är likväl ännu fullkomligt
oförklarad, liksom det samband, hvari
det sannolikt står med myten om titanen
Atlas, som till straff för sitt uppror mot
gudarne blef dömd att på sina skuldror
uppbära himlahvalfvet. Denna högeligen
viktiga synpunkt måste för närvarande
alltså ty värr lämnas helt och hållet å
sido.
Emellertid kunde namnet Atlantis
synas gifva anledning till att söka den
försvunna ön i själfva landet kring
Atlasbergen i nordöstra Afrika, — till hvilken
åsikt den, som skrifver dessa blad, förut
anslutit sig och hvilken han äfven offentligen
uttalat*, men numera på goda skäl
öfvergifvit. Sagan kunde då tänkas ha
uppstått genom ett missförstånd af uttrycket
Herakles’ stoder. Öfverallt, där
feniciske sjöfarande drogo fram, plägade de
resa minnesmärken till ära åt guden
Mel-karth, som grekerna kände under namn
af den tyriske Herakles. Hans stoder
funnos alltså mångenstädes, och först
längre fram skulle detta namn kommit
att fästas endast vid den punkt, där
världshafvet förenar sig med Medelhafvet. Hvad
som sedan dess sades ligga utom
Herakles’ stoder, kom då att anses ligga
utom den kända världens gränser, och
då där ej fanns något land, måste sagans
ö hafva sjunkit i hafvet. De Herakles’
stoder, bakom hvilka ett Atlantis
verkligen kan ha legat, kunde i så fall myc-
* Svensén: Jorden och människan, sid. 28.
ket väl hafva funnits någorstädes på
Afrikas nordkust, där Atlasbergen sedan
burit minne om namnet, och det haf, i
hvilket Atlantis sjunkit, skulle då ej varit
något annat än glömskans.
Denna lösning af Atlantis’ gåta
tyckes vid första påseendet mycket enkel,
men stöter dock på flera svårigheter.
Dels torde nämligen denna mera
appellativa bemärkelse af uttrycket Herakles’
stoder fä anses såsom osäker, medan
deras plats vid Gibraltars sund däremot
är så mycket säkrare. Dels måste i
sådant fall sjöfolkens område utsträckas till
Gamla världens yttersta västerland och
vida utöfver de gränser, som de egyptiska
inskrifterna i märkvärdig samklang med
den attiske vises berättelse gifvit dem,
nämligen det egentliga Libyen i Afrika
och tyrrhenernas land i Europa. Dels
lemnas sålunda oförklarad den uppgift
om Atlantis’ utsträckning, som icke
behöfver hänvisas till diktens område,
emedan den på ett annat sätt kan lika
enkelt som tillfredsställande förklaras.
Hos Platon heter det nämligen, att
denna ö (Atlantis) var större än Asien
och Libyen tillsammans. Dessa
respektabla mått gåfvo honom ännu en
anledning att söka ön utom den kända
världens gränser, då han inom dem icke
syntes få utrymme för densamma. Hade
han icke från början utgått från en dylik
förutsättning, torde detta sistnämda
likväl icke varit honom omöjligt.
I enlighet med de joniska filosoferna
och deras böjelse att skematisera och
spekulera öfver jordens form och
skapnad, hade nämligen de äldsta helleniska
geograferna föreställt sig jorden såsom
en rund skifva, kringfluten af
världsfloden Okeanos, och hvars fasta land genom
de vatten, som tänktes utgå från denna
flod, var deladt i fyra lika stora delar.
Ur Okeanos, som först längre fram
tänktes såsom ett haf, troddes sålunda den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
