Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Atlantis. Af Emil Svensén. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3o6
emil svensén.
är, haft någon aning om det stora
tång-hafvets tillvaro.
Här om någonstädes borde alltså dölja
sig detta Atlantis, som ju i alla fall ej
rymdes innanför Medelhafvets tränga
mynning, utan måste sökas i hafvet där
utanför. Till dessa öspillror och dessa
grunda ställen ute i hafvet måste då den
sjunkna ön förläggas, och där var
således stället för dessa urgamla sägner
om jordskalf och vattuflöden, hvilka måste
ställas i samband med dess försvinnande
från jordens yta.
Ingenting kan med visshet sägas om
huruvida någon naturrevolution inom det
verkliga Atlantis, eller sjöfolkens land
i Medelhafvet, gifvit ett skenbart stöd
åt antagandet om en väldig katastrof
såsom orsak till dess försvinnande. Blott
en vådlig gissning må vedervågas till
den kraft och verkan det hafva kan,
men utan att därpå några slutsatser
kunna byggas. Längst söderut bland de
Kykladiska öarne i Kretas grannskap
ligger ön Thera, som med några
kringliggande småöar anses utgöra resten af
en instörtad krater, och där jordskalf och
vulkaniska utbrott oupphörligt förråda
de underjordiska krafternas verksamhet,
hvilka i historisk tid många gånger
förändrat dessa öars utseende och
omgifning. Nu synes ön Thera synnerligt väl
hafva egnat sig såsom en del af
operationsbasen vid sjöfolkens anfall på
Egypten; och om så en jordbäfning vid samma
tid sänkt en del af ön i hafvet, kan
ryktet därom mycket lätt hafva nått till
Egypten, och tilldragelsen förefallit dess
folk som en himlens straffdom öfver de
förmätne inkräktarne. Ehuru vi ej veta
det minsta om en dylik katastrof,
samverka dock alla analogier att framställa
den såsom möjlig eller sannolik.
I fall en sådan möjlighet gifvits att
förklara sägnen om Atlantis’ undergång,
låg den allt för fjärran från Platons hela
uppfattning, att han skulle kunnat fästa
sig därvid. I stället har hans tankegång
fört honom in på en helt annan led, där
han sökt och funnit anknytningspunkter,
hvilka bragt sagokretsen om Atlantis i
kollision med en för den samma
fullständigt främmande sagokrets af
österländskt ursprung, och genom deras
sammanblandning åstadkommit ett slags
helhet af den mest vidunderliga
beskaffenhet.
Hittills hafva vi saknat anledning att
sysselsätta oss med den mera utförliga
behandling af sagan om Atlantis, som
filosofen lämnar i den ofullbordade
dialogen Kritias, och den fantastiska
beskrifning, som där gifves af den försvunna
ön, dess natur och kultur, dess
hufvudstad med väldiga tempel, hamnar och
vallgrafvar, dess gudsdyrkan, dess
konungavälde o. s. v. Det har länge
sedan blifvit anmärkt, att denna
framställning mer än något annat påminner
om en af forntidens österländska
stormonarkier, och man har tänkt sig att
Platon lånat urbilden till sin skildring
från någon af dem, såvida han ej rent
af gjort upp den på fri hand. Men
mot slutet öfvergår han till att beskrifva
de händelser, som förberedde Atlantis’
slutliga undergång, och den likhet, som
denna berättelse visar med de
fornbaby-loniska syndaflodssägner, hvilka den
moderna kilskriftforskningen bragt i dagen,
äro så slående, att de ej längre lämna
något tvifvel öfrigt om, hvarifrån han
hämtat stoffet till denna del af sin
framställning.
Under långa tiderymder, heter det,
lefde Atlantis’ inbyggare rättfärdige och
lycklige i gemenskap med gudarne och
lydnad för deras lagar, utan att akta på
sin stora rikedom eller af den låta sig
förledas till yppighet och öfverdåd. Så
länge gick dem också allting väl i
händer, men andra tider skulle komma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
