Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Atlantis. Af Emil Svensén. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.atlantis.
43
i»Då deras delaktighet i gudomen genom idelig
inblandning af det dödliga tog till att utplånas hos
dem, och det mänskliga tog öfverhand, då först
förmådde de ej bära sin rikedom utan urartade
och förnedrade sig inför dem, som förstodo att gifva
akt därpå, i ty att de bragte allt det upphöjda,
allt det skönaste till undergång; men för dem åter,
som ej visste uppskatta ett i sanning lyckobringande
lif, syntes de nu först riktigt visa sig i all sin glans
och härlighet, då de ägde i öfverflöd slem vinning
och orättfången makt. Men Zevs, den högste af
gudarne, som styr efter (eviga) lagar, vet väl att
urskilja slikt; och då han såg ett ädelt släkte i nesligt
förfall, beslöt han straffa dem därför, på det de
däraf måtte komma till besinning och återgå till
ett bättre lif. Han stämde därför alla gudar
samman till den upphöjda boning, som ligger i
världens midt, och där han kan skåda ut öfver hela
tillvaron; och då de voro församlade, talade han
och sade:» — — —
Här slutar fragmentet. Det är i
sanning en oersättlig förlust, att filosofen
icke lämnat oss en skildring af gudarnes
rådstämma och hvad därpå följde.
Likheten är så omisskännelig, att vi med
säkerhet kunnat vänta oss ett motstycke
till de nyuppdagade kilskrifternas lifliga
skildring af de fornbabyloniska gudarnes
öfverläggning om den frågan, huru vida
det syndiga människosläktet borde i sin
helhet förgöras genom en vattuflod eller
åtminstone till någon del räddas undan
förödelsen. Äfven den
egyptisk-helle-niska sagans sjunkna ö skulle väl ha fått
sin Hasis-adra, som till eftersläkten
kunnat öfverlemna minnet af dess undergång.
Hvad den uppgifna orsaken till
katastrofen vidkommer, springer det genast i
ögonen, att den innehåller en i enlighet
med filosofens världsåsikt omskrifven och
sublimerad framställning af samma
företeelse, som omtalas i Genesis 6, 1—4.
Atlantis’ inbyggares förfall, i ty att det
gudomliga hos dem genom idelig
uppblandning med det dödliga utplånades
och det mänskliga tog öfverhand, det
vill på Platons språk säga alldeles det
samma, som Genesis uttrycker med de
orden, att »Guds söner sågo
människornas döttrar, att de voro däjeliga, och
togo till hustrur hvilka de hälst ville»,
hvaraf sedan föddes »tyranner, väldige
och ganska betydandfe män i världen»,
alldeles liksom Atlantis under inre
förfall bevarar sin yttre glans och synes
starkt genom orättfärdig makt. Liksom
Zevs till en början blott vill tukta
Atlantis’ folk för att genom straffet förbättra
dem, så gifver Genesis’ gudomlige
hämnare, då han finner, att människorna
icke mer vilja låta hans ande straffa sig,
utan äro kött, det oaktadt i början åt
dem ett hundra tjugo års tid att besinna
sig och låter den stora straffdomen
öfvergå dem först sedan denna långmodighet
visat sig fruktlös.
Dessa paralleler lämna ej något
tvifvel öfrigt om, att Platon velat förklara
Atlantis’ försvinnande från jorden genom
att på god tro söka förena sagan om
sjöfolkens anfall på Egypten med en
österländsk flodsaga, besläktad både med den
babyloniska och den bibliska. Vid
sådant förhållande är det tacklös möda
att ens göra ett försök att i den
utförliga skildringen af Atlantis i Kritias
särskilja, hvad som kan höra till den ena
eller till den andra sagokretsen.
Åtskilliga tecken, — såsom motsvarigheten
mellan Atlantis’ tio konungar och
Babylons tio mytiska urtidskonungar, om hvilka
häfdatecknaren Berosus talar, — gifva
dock tydligt vid handen, att den
österländska andelen i denna framställning
är mycket stor.
För närvarande framgår alltså af
undersökningen med någorlunda visshet
blott det resultat, att Platons Atlantis
honom ovetande intet annat är än vårt
gamla Europa, och att Atlantisfolkens
anfall på landen innanför Herakles’
stoder är identiskt med något af de anfall,
som de ariska sjöfolken på Medelhafvets
nordliga kuster och öar under den nit-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
