Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Amor. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 per hallström.
Och så kunde de ha lefvat länge i all
regelbundenhet, ett vackert exempel på
matmorsmyndighet och
tjänareundergif-venhet, om icke ödet, som är till bara
för att skapa tragedier, hade roat sig att
slita sönder äfven dessa band.
En söndagskväll, just i skymningen,
då fru Asplund lagt en
uppbyggelseskrift, som till titel hade den för henne
något onödiga frågan: »Hvadan dansar
du?» ofvanpå den stängda sykorgen och
dåsat bort i halfslummer, och Kristin var
ensam i köket under en hylla med
sön-dagsblank koppar, ramlade det till
utanför dörren, och något föll mot låset.
Kristin förstod, att någon gjort sig
illa, och skyndade att öppna.
Därutanför i dunklet reste sig en böjd,
smal figur upp och höll med händerna
om pannan, utan att ta bort dem för
att se, när ljusstrimman från dörren föll
på honom, han måtte således ha gjort
sig mycket illa.
På Kristins skrämda fråga svarade han,
att det visserligen gjorde litet ondt, men
inte var farligt; det hände honom rätt
ofta, att han slog emot, sade han.
»Ja, här är ju också så mörkt just i
skymningen», menade Kristin.
Ja, det gjorde ingenting för honom
det, ty han var blind. Och han tog
bort händerna och stod där med ett rödt
långt märke i pannan och de grumliga,
simmande ögonen midt emot hennes —
herre gud, hvad hon tyckte att det var
synd om honom, och som han slagit sig till!
»Ah, är han blind, stackare, är han
blind? Så kom in och hvila sig här.
Ar han alldeles blind? Kan han inte se
litet här inne i ljuset?»
Nej, det kunde han inte, sade han,
och skrattade åt, att hon hade så svårt
att förstå, hur fullkomligt blind han var.
Som Kristin alltid tyckte om, när någon
fick skratta åt henne, bara det inte skedde
för påtagligt elakt, så blef hon nöjd äf-
ven nu och sökte att vara så treflig som
möjligt för den främmande. Det var
också något så hjälplöst och barnsligt
öfver honom, där han stirrade med sina
stackars tomma ögon och munnen leende
så beredvilligt, som om hvarje ord, han
fick, varit en vänlig gåfva.
Han hade ett glest, ljust skägg och
långt rakt hår, en spenslig figur, som,
äfven när han satt, hade denna uppresta
snigelaktigt balanserande ställning, som
de blinda få genom att gå med händerna
trefvande utsträckta, hans armar lågo i
bågar efter sidorna och fingrarna mötte
hvarandra i skötet och dansade och
böjdes om hvarandra så nätt, som hade de
kunnat se hvartenda ett, och regelbundet,
liksom under ett arbete.
Han hette Qvist, kom det fram under
samtalet, och bodde i huset sedan ett
par dagar i ett rum uppe på vinden
och lefde, icke alltför rikligt men godt
nog, af korgflätning, och städade själf
och bäddade själf och lagade sin mat
själf och brände sig aldrig därvid och
gick sällan ut, fast han hittade öfverallt
mycket väl.
Hur han kunde hitta alls, när hon,
Kristin, slog emot, bara hon gick i det
ringaste mörker?
Jo, han kände drag från portgångar
och gator och torg, alldeles särskilda
drag, sugande och kalla eller ilande eller
hvirflande, och så bullret, han hörde
hvarje del i det och förstod hvarifrån
det kom. Och af människor kände han
någonting, värmen, eller att något var
där — och hästar, dem aktade han sig
att komma näta. Men roligt var det
ändå inte att gå ut, den enda
förströelsen var att räkna, att veta precis hvar
man var, och det var nog en välsignad
sak, men det var långsamt ändå ibland
och ängsligt — och så att aldrig få
känna och veta någonting om det, han
snuddade förbi eller lyssnade till!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
