Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Amor. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AMOR.
3i9
Det såg, det dàr! Det visste allting, det
svingade snabbt och säkert och smekte
och skrattade och tröstade med muntra
ord. Ja, hon ja, stackare, inte visste
hon hvad hon kände, men det var så
roligt och blidt, och allting var vänligt,
och det fanns kanske ingenting strängt
eller hårdt till, det var bara godt allting,
om man såg det som man skulle! Och
fågeln började att kvittra med, en sådan
lustig liten fågel! Och rummet var
verkligen helt nätt, som en ask öfver en, så
litet som det var med sitt brutna tak.
Hon sade icke ett ord; så länge han
bara orkade och ville spela, hörde hon
förtjust på, och tiden gick säkert fortare,
än hans gamla bukiga silfverur på väggen
kunde följa efter.
Till slut blef spelet liksom grumligt,
oroligt, han stannade tvärt af, och
händerna famlade vilsna — så bröt han ut.
Om hon ville hålla af honom, ville
gifta sig med honom, ingen hade hållit
af honom, det kunde gå ihop, om de
hjälptes åt, det skulle hon inte vara rädd
för — om hon ville hålla af honom, bry
sig om honom, stackars ensamma varelse,
han höll så mycket af henne, han var
säker på att hon var vacker, han visste
inte, hur han själf såg ut, men han höll
så mycket af henne.
Det kom så oväntadt, att Kristin
ingenting visste, förr än hon var djupt
nere i den mest stormande, högljudda
gråt. Hon hade icke för sitt lif kunnat
säga hvarför, om det var sorgligt detta,
att höra denna fråga af en blind, när
hon lefvat så långt öfver tiden för
sådant och aldrig hört det förr, om hon
var ledsen öfver att inte hon själf var
ung och vacker och att inte han . . .
Ah nej, det var inte det bara, inte
mycket alls! Hon grät, för att hon kände
något så ovanligt i bröstet, så oroligt
nytt, visste inte hvad det skulle bli af
allt. Hon hade häller ingen annan er-
farenhet af rörelse haft än af sorg, kunde
inte finna annat uttryck för den än gråt,
var inte skapad så. Men hon var inte
det ringaste förtviflad, och det var inte
tråkigt att gråta, det var bara förargligt,
att inte kunna dämpa det utan så här
rent af tjuta, så att hon skrämde sig
själf. Men Qvist blef väl alldeles
förfärad, hvad skulle han tänka, stackare?
Så fick hon väl lof att sluta.
»Om hon var alltför ledsen på honom?»
»Ah, nej, nej!» Det höll på att bli
ännu värre med gråten. »Nej, visst inte!»
»Om hon då trodde?» — Han blef
alldeles blek och sträckte ut sina händer
för att förnimma.
»Ja, det trodde hon!» Ah, de stackars
kära händerna, som voro omkring henne
strax! — Jo visst höll hon af honom,
om han höll af henne, ja i alla fall! —
Och det blef inte många ord mer, men
en hel del gråt och skratt också. Och
tiden, tiden, ack, den tokiga klockan!
Men när tårarna slutligen voro
öfver-bevisade om sin egen dumhet, och hon
bara var glad, blef hon förlägen igen
och kände sig ungefär som om hon haft
en ny, grann, underlig klädning på, som
hon inte visste, hur den passade, och
hon fick klumpiga flicktag i Sig och inte
så liten tillgjordhet, men den var bara
på ytan, och det gjorde ingenting, ty
Ovist kunde ju inte se den.
»Om han verkligen trodde, att hon var
vacker?»
»Ja, var hon då inte det? Så god och
snäll som hon var? Det följs ju åt?»
»Ah, vacker!» Hon måste skratta åt
tanken, men gjorde det rätt tyst. Om
det var tokigt, så var det i alla fall
roligt, och nog ville hon vara snäll, så att
om det var sannt, som man sade att
det var detsamma som vacker, så var
hon nog inte ful heller. Hon menade
därför, litet försiktigt: »Inte är jag vacker
inte, och jag är ju häller inte ung, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
