- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fjärde årgången. 1895 /
329

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ur Svatopluk Čech’s »I lindens skugga.» Öfversättning från böhmiskan af Alfred Jensen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ur Svatopluk Čech’s

”I LINDENS SKUGGA.”

Öfversättning från böhmiskan af Alfred Jensen.

Bland den böhmiske nationalskalden och ungtjeckiske romantikern Svatopluk Čech’s många diktverk
intages ett mycket framstående rum af den idylliska diktcykeln »I lindens skugga», som genom sin
naiva enkelhet, humoristiska godmodighet i tonen och den karakteristiska lokalfärgen kan betraktas såsom en
af världslitteraturens klassiska idyller.

I en inledande sång prisas landtlifvets behag och naturens skönhet. Härpå presenteras för läsaren
det lilla sällskap, som hvarje söndag samlar sig på bykrogen i skuggan af en lummig lind för att vid
ölsejdeln och pipan tälja minnen ur sitt lif. Där är t. ex. den sentimentalt anlagde skolläraren, hvilken varmt
skildrar en julotta i kyrkan och förlusten af sin första hustru — en förlust som dock ersattes genom ett nytt
giftermål. Där är den lustige byskräddaren, hvilken talar om ett komiskt kärleksäfventyr från Venedig; den
gamle invaliden bjuder på en episod från Radetzkys fälttåg i Lombardiet; spelmannen, byns hittebarn, täljer
ett minne från den tjeckiska kolonien Metodevojka i Kavkazien, där döden skilde honom från hans älskade
Anicka, och en annan i laget ordar vidlyftigt om en erotisk episod från sin ungdom, då han spelade schack
med inspektorens dotter och huru detta schackspel ändade. Det hela afslutas af mjölnaren, hvilken i
högstämda ordalag utbringar en skål för fosterlandets välgång.

Den förste talaren år den gamle, hederlige
bonden, om hvilken det heter:

Den förste stryker hjässan, eftersinnar
och ordens tråd på tankens spinnrock tvinnar.

»När jag betraktar denna sommarskrud
och gyllne kärfvarne af skurna rågen,
som vi i morgon bärga — gifve Gud —,
ett gammalt minne rinner mig i hågen.
Ej något nytt jag Eder ger med detta;
men uti sägnen allt sig sällsamt målar,
som skogens träd vid månens bleka strålar. —
Jag nu helt enkelt saken vill berätta.

Det var fem år se’n. Likasom i dag
förgylld af skördar glänste hela trakten.
Hur njöt ej bonden uti fulla drag,
då blicken fästes på den gyllne prakten,
där allt i solljus log, och stråna dignat
af rika ax, dem Herren själf välsignat.
Väl vet jag, att på jordens vida yta
oräkneliga njutningar sig gömma,
som fattigt folk sig knappast vågar drömma;
jag vet att Adams syndaskuld vi bära,
och att från svettig panna droppar flyta
i dessa fåror, som oss sparsamt nära.
Men käre vänner! När i hårda jorden
af hvarje frö en knopp och frukt är vorden,
och alla droppar, som från pannan glidit,
på ymnigt rågax glänsa dagglikt klara,
då glömmer jag den möda, som jag lidit,

och kungastolt jag mönstrar denna skara
af tyngda strån. Från glädtig panna åter
de arbetsdroppar ner på torfvan flöda,
där far och farfar left i svett och möda,
och där jag ock skall finna hviloplatsen.
Jag älskar kojan mera än palatsen,
den kära vrån, där helgonbild ej tryter,
där signadt bröd på simpelt bord jag bryter,
där hvarje kväll min hustrus hälsning klingar
och barnablick mig åter våren bringar.
Visst kan vår glädje synas arm och liten
som blåklint bredvid sädesåkerns dike;
vår hy är grof och kinden väderbiten. •—
Men tron mig: ej emot ett kungarike
jag bytte ut min lott, hvad än det vore,
och om jag också till ett guldland fore.»
Min hjälte är, som läsaren kan finna,
en smula trög i vändningen kanhända;
han tycker synbart om att långsamt spinna
och repa upp på eftertankens slända,
och det blir lätt en knut på långa sömmen —
men käre vänner, därför hårdt ej dömmen!

»Välan — som sagdt —! Liksom i dag det

var,

då hela ängden nu i guldglans siras;
jag bortom skogen just min gröda skar,
och skördefesten skulle muntert firas.
Ett band af flätad halm på gammal sed
knöts kring min arm, med eller mot min vilja;
den sista kärfven blifvit smyckad med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:55:00 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1895/0363.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free