Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Brügge. Af Oscar Levertin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brücge.
335
gångna stormande sekel af andakt, lust
och brott, som ett grönt harts förseglar
ett starkt vin.
Men ju längre jag går på dessa
gator, dess mer fantastiskt upprifvande och
skrämmande verkar allt jag hör och ser.
Klockklangen förändras, eteriseras och
får ett hemlighetsfullt eko i mitt bröst,
återupplifvande glömda barndomssorger,
bortryckta ansikten och ouppfyllda
plikter, och alla de gamla frågorna, som årens
arbete och tidsfördrif blott kunnat döfva,
klinga och genljuda tungt och oafvisligt
i min själ. Och solstrimman förstelnas,
där den ligger öfver gatorna, blir ett
orörligt leende, som spörjer och frågar
också det, om mitt lif, hur jag kan låta
veckor och år gå utan en uppgörelse
med mig själf.
Uppgörelse! Med ens slår det mig,
hvarför Brügge fyller mitt hjärta med en
så sällsam oro. Med ens förstår jag, hvad
den tysta staden med de talande
klockorna vill mig . . . Det finns en besynnerlig
feberdröm om att fly för sig själf och
att förfölja sig själf, som nog de flesta
en eller annan vinternatt plågats af. Man
jagar sig själf som en missdådare. Det går
öfver stigar och stenar, en hetsjakt, som
räcker oändligt, i åratal tycker man i
drömmen, till dess man ändtligen
känner, att man nått fram till den ort, från
hvilken ingen flykt är möjlig, där man
skall blifva fångad af sig själf och
tvungen att stå till svars. Orten är skum
och dyster med hemska hvita hus,
lysande i skuggan, Och som det susar
där af stämmor: uppgörelse, uppgörelse!...
Brügge är den stilla station, där jag rest
i kapp mig själf. Det lider till aftonen,
och det mörknar mellan de okända
husen, i hvilka ingen ljusstråle leder mig
hem. Intet träd känner mig, ingen sten.
Hvad kvällen är allvarsam i denna döda
stad! Hvart man går, kommer man
ansikte mot ansikte med sig själf. Som
en domare förhör mig Brügges tysta
natt, och först när den sista stjärnan
slocknar, är ransakningen slut.
När man vandrat ett par dagar i
Brügge i bikt och samspråk med sig
själf, kommer den stillhet, som novisen
erfar, dä hans prof är slut, en
konvalescens af matt vemod och ljuft välbehag.
Den stilla stadens solsken blir bräddadt
med ro och dess skugga med svalka.
Klockklangen får vaggsångens
smeksamma frid — doft af hvita hyacinter flyter in
öfver fönsterposten, där Thomas a
Kempis ligger uppslagen. Då är man i den
rätta stämningen för att göra bekantskap
med hvad Brügge har ypperst, Memlings
helgon, änglar och madonnor, som här
lefva sin eviga söndagshelg.
Brügge är Memlings stad, och ändock
skulle man göra sig en allt för ensidig
uppfattning af den gudomlige mästaren
— och Memling är väl bland de
härligaste konstnärer, som drömt i bild och
färg — genom att studera hans verk
blott där. Det finns annorstädes arbeten
af hans hand, som utom den utsökta
gratie och harmoni, som prägla dessa,
äfven besitta en rikare och starkare energi.
Att döma af skildringar och afbildningar
gäller detta framför allt den stora
altar-bilden i Danzig: Den yttersta domen.
Dess högra flygel torde särskildt höra
till konstens sublimaste ting. Den
föreställer de saliga . . . Från en äng,
hvilkens vårblommor lifvets ström
daggstänker och bland hvars grässtrån de
ädla stenarne från det eviga Jerusalems
grundmurar tindra som pärlstoft,
komma de utvalda. Ännu ligger öfver
deras ansikten, trots frälsningen, en skugga
från domens ångest, deras blickar äro
skygga inför allt det ljus, som väntar,
och i bäfvande och ödmjuk nakenhet
träda de upp för trappan till det him-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
