Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Bellmaniana. Strödda erinringar af Birger Schöldström. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bellmani ana.
353
ken tycktes visa, att hon ansåg sig icke
böra tadla, men ej heller kunna berömma».
Skrifvelsen i fråga . . . den var ej
undertecknad, men nedskrifvaren af dessa
rader har af redaktör Hedlund erfarit
författarinnans namn: statsrådinnan Carolina
Ehrenstam, född af Trolle . . . lydde:
»Undertecknad vistades åren 1824—1825 i
statssekreteraren af Leopolds hus, dels som sällskap åt
hans sjukliga maka, dels för att efterse det inre af
hushållet. Med största aktning och vänskap talade
Leopold ofta om Bellman.
En middag hade jag köpt smultron, hvilka voro
en raritet så tidigt på sommaren, och trodde mig
göra Leopold en glädje med att omtala, hvaruti
tredje rätten skulle bestå. Han blef belåten och
sade:
»För att blifva riktigt trakterad, låt mig få dem
upplagda på en tallrik af Bellmans porslin!»
Jag frågade, hvar det fanns, och fick veta det
vara omsorgsfullt undansatt högt uppe i skänken.
Tallrikarne nedtogos, och det var porslin med
scener ur Fredmans Epistlar.
Dessa scener gåfvo mig anledning att göra
frågor om Bellman, och jag fick höra de största loford
om honom. Huru Leopold hos Gustaf III ofta
varit tillsammans med Bellman och det stora värde
man satte på honom. Att man ofta hörde skalden
besjunga det lägre folklifvet, men han var aldrig
någon deltagare däruti, endast road af att studera
detsamma. Han var »välgörande i högsta grad».
»Mången gång vet jag», sade Leopold, »att han
tog den sista slant han hade och gaf någon arm
like han mötte. Ofta hörde jag Bellman
improvisera : han satt då med tillslutna ögon vid ett bord;
strykande tummen mot bordet, blef det de
härligaste toner han komponerade till sina sånger.»
Undertecknad, som i sin enfald trott, att
Bellman varit en rumlare, sade detta, men fick af
Leopold den innerligaste försäkran, att det ej var så.
»Gustaf III och Leopold tålde inga drinkare, det
var säkert».
Jag blef en tid efter förenämda samtal bekant
med Bellmans enka och hans sonhustru. Kom att
umgås i deras hus, där den för dem dyrbaraste
och käraste klenoden var Bellmans cittra, som
hängde på en vägg i förmaket.
Med kärlek och vördnad talade enkan som ock
sonhustrun om den hädangångne.
Det har gjort mig ondt att höra den värderade
skalden angripas så många år efter sin död.
Stats-sekreteraren af Leopold slösade ej med beröm åt
någon, och nogsamt minnes jag, huru hänförd han
blef, då han för mig omtalade Bellman.
Det må förlåtas den 80-åriga gumman den enkla
stiliseringen i hvad hon önskade göra bättre med
känslan af alla de vackra minnen hon hört om
Bellman. Stockholm den 7 April 1879».
I särskildt ett af dessa Leopolds
omdömen hör man ett eko af gamle
Gjör-wells ord i det af honom till
Hammarsköld 1808 affattade brefvet, hvilket i sin
helhet flere gånger aftryckts: — — —
»Hans sinnelag var det allra bästa emot
Ord och bild, 4.1de årg.
Johan Gabriel Carlén.
andra, alla tjänte han, alla gaf han med
sig, ägde till slut sällan mer än en röck.»
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
