Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Bellmaniana. Strödda erinringar af Birger Schöldström. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bellmani ana.
357
mentens klang och djurläten* samt äfven,
då så kräfdes, elementens ljud, såsom
vindens sus, eldens sprakande och böljans
sorl. Äfven var han så stark i mimiken,
att i en af Fredmans epistlar, där fyra
olika karakterer skola betecknas, förbyttes
hans anletsdrag, lika hastigt som orden
uttalades, till fyra fysionomier, af hvilka
ingen ägde något tycke af den andra och
allra minst något af sångaren själf. Under
allt detta fortgick trummans hvirflande,
valdthornets klang, triangelns pingel, allt
utfördt af sångaren ensam, hvilken, stående
på ett ställe, gaf åskådaren begrepp om en
hel procession, som tågade förbi,
personernas samtal sinsemellan, vaktens rörelser
samt de åskådare som betraktade tåget och
däröfver gjorde sina anmärkningar. Men
det var ej blott det komiska, hvaråt Raabs
underbara framställningssätt gaf uttryck.
Anda in i våra dagar ha personer lefvat...
vi nämna särskildt
generalkrigskommissarien Laurén och amiralitetskammarrådet
Bäckström . . . hvilka, vittnen till Raabs
uppträdande, försäkrade, att ett mera
gripande intryck kunde icke ett sorgespel
väcka än Raabs utförande af t. ex. »Ack,
du min moder, säg, hvem dig sände. ...»
Ännu en utmärkt Bellmanstolkare i
äldre tider var den i unga år i främmande
land bortryckte, af den tyske skalden grefve
v. Platen besjungne Upsalastudenten Per
Ulrik Kernell, Atterboms nära frände
genom både blodsband och gemensam
skalde-begåfning. Om än Hjortsberg och Raab
öfverträffade Kernell i pantomimen, så kunde
dock ingen bättre än han uttrycka det
fina, eteriska, djupt melankoliska, som
utgör den poetiska sidan af dessa
beundransvärda kväden; dityrambisk glädje strålade
på den unge backantens drag, men denna
yra förädlades af hans rena, oskuldsfulla,
älskliga ansikte och i synnerhet af de
him-melsklara ögonen — skrifver hans
minnestecknare.
I våra dagar är det Sven Scholander,
hvilken såsom ingen annan vet att föra
den Bellmanska sångens runor med den
äran.
* Crusenstolpe omtalar (i Karl Joh. o. sv.)
efter Raabs egen berättelse, hurusom Karl XIV
Johan, under ett aftonsamkväm hos d. v. kronprinsen
Oskar, ofrivilligt lade handen på värjfästet, men
ögonblicket därefter utbrast i ett hjärtligt skratt vid
R:s härmning af svinet i Teljevisan.
Axel Arvid Raab.
Men namnet på ännu en
Bellmanssån-gare må här hugfästas — Nils Wimarson.
På sin tid var han utan all gensägelse
den främste. Hans utseende och figur voro
ganska snarlika Sven Scholanders, och hans
yttre framträdande då han föredrog
Fredmans epistlar och sånger likaså; hans
föredrag hade ej den elegans och det finslipade
uttryck som vår Svens, men hans röst —
egentligen hög baryton — var vida både
klangfullare och böjligare. Hans förmåga
att illusoriskt härina olika instruments skiljda
ljudeffekter var beundransvärd, och särskildt
i det rent burleska torde han varit
Scholander öfverlägsen.
En fullödig tolk af Fredmanssången
var ock den framstående danske
skådespelaren Mantzius, hvilken flere gånger som
sådan uppträdde både på svensk seen och
i svenska vänlag.
* *
Ett bevis på det stora anseende, hvari
Bellman som skald stod redan hos sin samtid,
äro de porträtt, hvilka flere denna tids
främsta konstnärer togo af honom. Sergel
modellerade 1787 sin allbekanta medaljong
öfver honom, hvilken medaljong återgifvits
i gravyr af Martin . . , frontespiece’n. å
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
