Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Litteratur. Bröderna Goncourts dagbok. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364
johan mortensen.
men han ser på dessa fenomen, som
alltid, med positivistens nyktra blick. Men
naturalist, realist, hel och oblandad, är han
icke. Hans sedeskildring kan vara poetiskt
gripande, men verklighetstrogen är den icke
alltid. Nana, den beryktade Nana, äger
från denna synpunkt väl ej stort mera värde
än t. ex. Eugène Sues Mystères de Paris.
Naturalismens verkliga mästare i
Frankrike äro däremot bröderna Goncourt. De
hafva ur sina romaner bannlyst allt
tea-traliskt-romantiskt, och för dem gäller det
framför allt att gifva trogna
verklighetsskildringar ur det moderna lifvet, utan
annan idealisering än den, som en
observation, drifven ända till genialitet, och en
stil, skimrande som ett siden, skänker
äfven åt de vulgäraste ämnen. Om någon
efter Balzac fört den moderna romanen
ett steg framåt, så ha bröderna Goncourt
gjort det.
De ha börjat sin bana som
historieskrifvare — i en hel serie af monografier
ha de skildrat det adertonde århundradets
kulturhistoria med en sakkunskap och en
rikedom på karakteristiska detaljer, som
vunnit kännares beundran. De äro vidare
utsökta konstkännare, bland de första, som
fått ögonen öppna för Japans raffinerade
konst, och bland de första, som åter väckt
till lif det länge slumrande intresset för
det adertonde århundradets konstskapelser.
På det moderna lifvet se de därför med
på en gång historikerns och målarens öga.
Romanen är för dem ett slags historia —■
samtidens historia, och vid författandet af
sina romaner gå de till väga med något
af samma grundlighet, som utmärker en
samvetsgrann forskare; de göra sina
observationer, insamla sitt material, och först
när dessa förarbeten äro afslutade, skrida
de till utförandet. Och själfva ej
främmande för skötandet af ritstiftet och
grafstickeln, iakttaga de det yttre lifvets
skiftande företeelser med en målares öfvade
och skarpa öga och återge det i en stil,
där uttryckets plastik är drifven längre än
till och med hos Gautier.
Denna uppfattning af romanen är
naturligtvis ej den enda, som har gällande
kraft. Hvad har ej redan gifvits och hvad
låter ej ännu gifva sig i denna konstform!
Men genom den ärlighet och ihärdighet,
hvarmed de följt denna princip, att alltid
faire le vrai eller åtminstone alltid re-
chercher le vrai, ha de skapat en hel
följd af mästerliga romaner, hvilka
representera en ny form inom den moderna
romanen, lika berättigad den, som någon
annan. Det är en roman utan händelser,
utan peripati, utan intrig. En roman
för hvilken de helst ej ville använda det
gamla namnet, men hvad eljest kalla denna
rena analys, denna monografi öfver en
karakter?
Den föreliggande dagboken ger oss en
föreställning om omfånget och
beskaffenheten af det verklighetsstudium, hvarpå
dessa romaner äro fotade, på samma gång
som den låter oss komma det moderna
lifvet i Frankrike, särskildt sådant det
lefves i litterära och konstnärliga kretsar,
så nära som en bok väl kan göra det.
Den 2 december 1851, dagen för
Napoleons statskupp, utkom brödernas första
roman, och samma dag upplade de den
dagbok, af hvilken nyligen åttonde
delen, som för oss fram till året 1891,
utkommit. När Jules de Goncourt, den
yngste af bröderna, dog år 1870, och
Edmond tänkte sig den litterära bana
för alltid afslutad, som de hittills vandrat
gemensamt, förseglade han dessa häften,
och det var meningen, att de först 20
år efter hans död skulle utkomma. Men
när den djupaste sorgen lagt sig, och när
tomheten efter brodern började som mest
låta känna sig, då blef vanan honom
öf-vermäktig; han satte sig åter till
skrif-bordet, och det första han då gjorde var
att fortsätta dagboken — han tillade en
skildring af broderns sjukdom och död,
djupt kand men kallblodigt observerad.
Och sedan var han åter inne i de gamla
hjulspåren, volym följde efter volym, och
äfven dagboken fortsattes. Det tyckes som
om han i Alphonse Daudet funnit en vän, som
i någon mån ersatt honom den saknade
brodern. Åtminstone var det först för
honom som han en dag uppläste några
stycken ur dagboken. Daudet förtjustes
af all den rikedom på fina observationer,
alla de vältecknade porträtt, alla de
intressanta bidrag till det moderna lifvets
karakteristik, som här funnos hopade, och
uppmanade honom att utgifva dessa
dagbokshäften. Goncourt gaf efter, och så
har denna samling af intima anteckningar,
om ock i något kringskuret skick, lämnat
pressen redan under författarens lifstid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
