Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Litteratur. Bröderna Goncourts dagbok. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bröderna goncourts dagbok.
365
Naturligtvis har denna publikation ej
hälsats med oblandadt bifall af alla dem,
som däri skildrats. Och det var ju heller
icke att vänta. Det är icke alltid så
roligt att se sin egen bild i spegeln —
och det är ej heller ofta som målaren,
om han ej vill smickra, tillfredsställer sin
modells fordringar. Protester ha
framkommit -—- mest bemärkt har kanske
Renans varit och kanske också bland de
mest berättigade. Men till bröderna
Goncourts försvar kan man åtminstone anföra,
att de aldrig sökt nedsvärta sina samtida,
alltid bemödat sig att objektivt och
opartiskt göra sina porträtt.
Det finnes litet af hvarje i denna
dagbok. Först och främst innehåller den
viktiga bidrag till brödernas egen historia.
Analyser af deras själstillstånd; deras
sympatier och antipatier — och båda äro
starkt utpräglade hos dessa stolta,
själfständiga och aristokratiska
konstnärsnaturer, som ett helt lif kämpat för samma
sak. Man finner vidare här en inblick i
deras romaners genesis, och i detta
afseende är kanske framför allt Germinie
Lacerteux’ tillblifvelsehistoria karakteristisk
för deras sätt att ur verkligheten hämta
material till sina romaner.
Man har vidare här ett helt
bildergalleri, omfattande det mesta af hvad
Frankrike äger af intelligens i litteratur,
vetenskap och konst. När en gång denna
tids historia skall skrifvas, kommer bröderna
Goncourts dagbok att blifva en källa af
oskattbart värde. Intet undgår dem,
skarpa, hyperskarpa observatörer som de
äro. Personernas utseende, deras gester,
deras interiörer tecknas; deras ord i alla
tonarter återgifvas noggrannt som af en
fonograf. Och samma personer
återvända gång på gång under årens lopp,
tecknade i olika situationer. Inga porträtt
gifvas en bloc utan med touche på touche.
Ej minst intressanta äro Magny-middagarne,
dessa under kejsartiden beryktade och
berömda middagar, som stiftades af
Sainte-Beuve och vid hvilka snart församlades
ett utsökt sällskap af litteratörer,
konstnärer och vetenskapsmän. Här hör man
Flaubert utkasta sina paradoxer, berätta
anekdoter à la Rabelais eller också inlåta
sig i spetsfundiga diskussioner om
syntaxens finesser med Théophile Gautier,
»Theo», som med sin hesa stämma dun-
drar mot s les bdrgois.» När striden blir
för hetsig eller paradoxerna för jättegrofva,
så söker Sainte-Beuve med sitt insinuanta
leende och sin ormlika smidighet att mäkla.
Och hvad är det ej allt, som här
diskuteras! Kärleken i alla dess former, själens
odödlighet vid desserten, litteraturens
heroers vara eller icke vara. Saint-Victor,
den fine stilisten och mångsidigt bildade
kåsören, känner sig förorättad när man
angriper Homeros, Sainte-Beuve döljer sitt
ansikte, när man berömmer Heine, och
Taine och Renan tystna slutligen inför
denna syndaflod af paradoxer. Också
Turgenjeff med sin jättelika gestalt och sitt
veka kynne hör till laget och skisserar i
några ord ett kvinnoporträtt eller berättar
om seder och bruk i Ryssland.
Det skulle ju vara mera än
egendomligt, om icke här och där i skildringar af
så många olikartade gestalter skulle
påträffas omdömen, som äro för skarpa eller
rent af orättvisa. Hvarken för Taine eller
Renan med deras filosofiska läggning, som
är brödernas egen begåfning så fjärran,
ha de väl funnit den rätta synpunkten. Den
smärta, Renan erfar vid utbrottet af
tyskfranska kriget, när han ser det band
brytas, som nyligen knutits mellan de båda
ländernas vetenskaper, är alls icke rätt
uppfattad af Edmond de Goncourt. Äfven
mot Sainte-Beuve lägges en viss
animositet i dagen — men hvad gör väl
egentligen det, när dessa porträtt äro
tecknade med en åskådlighet, ett lif, som
sätter läsaren i stånd att själf bilda sig ett
helhetsomdöme. Till deras heder bör man
säga, att de åtminstone aldrig medvetet
nedsvärtat någon.
Det är icke endast litteratörer, hvilkas
porträtt här målas, äfven konstnärer och
främst då Gavarni, han liksom bröderna
en jagare efter det moderna, ja kanske den,
som genom sina litografier först öppnat
deras ögon för allt det egendomliga i det
moderna lifvets yttre företeelser. Äfven
prinsessan Matilda med sina
konstnärliga och litterära intressen, till hvilkens
krets bröderna tidigt hörde, nämnes här
ofta, och vi se henne omgifven af sitt
lilla hof i S:t Gratien. Och vid sidan
om alla dessa utförligt tecknade porträtt
dyka upp — profilen af ett ansikte från
gatan, — en kvinna, sedd ett ögonblick i en
salong, — bevingade ord, lösryckta iaktta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
