Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Litteratur. Bröderna Goncourts dagbok. Af Johan Mortensen - Ibsens »Lille Eyolf». Af M. Prozor. Öfversättning för »Ord och bild» från förf:s franska manuskript
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bröderna goncourts dagbok.
367
här blottadt. Vi finna honom olta vid
det Daudetska familjebordet, där han, den
ensamme ungkarlen, tycks ha funnit den
form af intelligent och sympatiskt
familjelif, som han och brodera i tidiga år
längtade efter.
Efter de sista årens stora
bankskandaler är det med ej ringa intresse som
man läser följande passus, daterad den 16
aug. 1891 (VIII vol.), som vittnar om, hur
länge Panamakatastrofen för de invigde
varit hotande. »Under ett samtal med Marin»,
skrifver Goncourt, »om den nuvarande tidens
finansiela kanaljerier, berättar han mig
följande: Ett af de sista åren träffar jag
en dag en person, hvilkens namn jag ej vill
säga dig. Jag finner honom, som är en
lugn natur, i ett tillstånd af vrede. Jag
frågar, hvad som går åt honom, och han
svarar mig ordagrannt följande: Jag har
just jämte två kolleger genomgått
Panamasällskapets räkenskaper ... nu skall ni
höra .. . man har redan användt fjortonhundra
millioner . . . nåväl af dessa ha fyrahundra
gått åt till kanalbyggnaden . . . återstår en
milliard, som är spårlöst försvunnen . . .
Lesseps kan ej undgå att bli åtalad.» —
Detta är en af de många notiser, som vittna
om, hur utmärkt Goncourt är underrättad
och huru tillförlitliga de källor äro, ur
hvilka han hämtar dessa många säregna
drag till Pariserlifvets karakteristik, af hvilka
hans arbete öfverflöda.
Bröderna Goncourts dagbok är säkerligen
ett af de mest epokgörande arbeten, som
under de senaste åren framkommit i Frankrike.
Det är en form af memoarer, som står i
intimt sammanhang med vår tids
historiska uppfattning af lifvet. Och den
representerar på samma gång ett slags
impressionism i litteraturen. Att döma af
samtidas yttranden, relaterade i
dagbokens sjunde del, har den redan många
efterföljare i det på memoarer alltid rika
Frankrike.
Bröderna Goncourt ha långtifrån
skildrat den mångfald af karakterer som t. ex.
Balzac, denna den moderna romanens
store mästare. De äga hvarken hans
storartade skaparekraft eller Sainte-Beuves
själssmidighet, också han en af de största
människoskildrarne i detta århundrade.
Men likväl stå de dem båda nära genom
denna sin dagbok. När Balzac skref
företalet till sin Comèdie humaine, så yttrade han
den stolta tanken, att han öfver Paris och
Frankrike ville skrifva den bok, som Atén
och Rom, Memphis och Tyrus glömt att
lämna oss i arf om sin kultur. Bröderna
Goncourt ha för tredje kejsardömet och
republiken gifvit oss denna bok — och
väl kan det hända, att en gång Journal
des Goncourt för denna tid får en
betydelse liknande den, som Saint-Simons
memoarer äga för Ludvig XIV:s dagar.
Johan Mortensen.
Ibsens »Lille Eyolf».*
Öfversättning för »Ord och bild» från förfis
franska manuskript.
"Y~\et i Ibsens arbeten, liksom i alla djupt
anlagda konstverk, mest tjusande
draget är, att de mera omedelbart sätta oss
i beröring med den mäktiga personlighet,
som i dem uppenbaras. Det ser ut som
om denna beröring skulle blifva allt mer
och mer förtrolig, allt efter som skalden
åldras. Han tyckes nu närma sig oss och
tala till oss med blicken sänkt i vår blick,
med öfvertygande och koncentrerade
tonfall. Det är som om hans intryck, hans.
idéer, hans fantasifoster oroade honom, som
om han hade ett behof att förtro sig åt
oss. Allt, ända till stilens korta,
brådskande, nervösa uttryck, tyckes förråda
denna oro i hans själ. Låt oss då ägna
honom vår uppmärksamhet, låt oss k
nära håll se och höra på denne skald, som
är så intressant att lära känna.
Det är också i sitt eget väsen som
Ibsen själf studerat dessa själsfenomen, som
oupphörligen sysselsätta honom, dessa lagar
om ärftlighetens och omgifningens
betydelse, som alltid äro föremål för hans
tankar. Hans far var af dansk, hans mor af
tysk extraktion, och dessutom var hans
mormoder skotska, och nu söker han i denna
invecklade härstamning förklaringen af sin
naturs gåta och af de motsägelser han däri
spårar. På samma sätt studerar han äfven
omgifningens inflytande, först på sig själf»,
sedan på andra. Han har ofta bytt om
vistelseort och därför under hela sitt lif
haft tillfälle att iakttaga sig själf och an-
* Förord till en inom kort utkommande fransk
öfversättning af »Lille Eyolf».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
