- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fjärde årgången. 1895 /
369

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ibsens »Lille Eyolf». Af M. Prozor. Öfversättning för »Ord och bild» från förf:s franska manuskript - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ibsens »lille eyolf».

37i

mänskliga naturens lefvande protester mot
de konstlade inkräktningarne på hennes
frihet. Somliga anfalla öppet samhället,
och de äro måhända de minst farliga,
t)’ mot dem hafva vi verksamma
vapen. Andra, som förebara, att de skola
förbättra vår moral, predika i tid och otid
principer, som äro motsatta alla godkända
föreställningar, och göra sig snart löjliga
och outhärdliga. (Vildanden.) Men det
finnes ännu andra, som äro mycket farligare,
i det de icke väcka någon opposition hos
sin omgifning utan snarare synas värda
medlidande. Det är de förvirrade, de sjuka,
som först i början ej synas kunna skada
någon annan än sig själfva. Och dock är
det mer än en, som kommer i beröring
med dem blott för att mycket snart blifva
underkastad deras fördärfbringande
inflytande. Konung Ludvig af Bayern
framkallade genom daglig inverkan vansinne
hos mer än en af sin omgifning. Dock är
det sannt, att han till gengäld eggade
Richard Wagners geni. Jag kunde anföra
ett annat liknande exempel. Den man,
jag tänker på, var ännu mer
fördärfbringande för sin omgifning. Tvenne mycket
aktningsvärda personer, ordentliga,
plikttrogna och nyktert förståndiga människor,
som voro satta att vaka öfver honom, dogo
på kuppen. Men en konstnär, som i
likhet med flere af sina kamrater ofta
plägade vara samman med honom, sade till
mig: »Det är märkvärdigt, på oss har han
endast haft en god inverkan; denne
förvildade och ur jämnvikten bragta själ har
ett stort behag. Jag skall alltid med glädje
erinra mig en lång resa, som jag en
gång gjorde med honom». Denne konstnär
hade på intet vis rönt inflytande af den
sinnessjukes brist på jämvikt men väl af
hans djärfva, fritt sväfvande, af alla band
oberoende fantasi, som verkat som eggelse
på hans egen.

Äfven Ibsen, som i synnerhet i sitt
eget land mer än en gång haft tillfälle
att träffa på sådana naturer, har nog
därvid frågat sig själf, om dessa besatta i
själfva verket voro skadliga och farliga.
Svaret har blifvit nekande. Man kunde
icke vänta något annat af en skald af hans
slag. Bör han icke snarare känna sig på
visst sätt besläktad med dessa abnorma
undantagsnaturer, om hvilka jag här talat?
Och dock är han själf för sund, för att

Ord och bild, ‡:de årg.

icke upptäcka sjukdomssymptomen hos
dessa »rubbade». Men de äro icke
ansvariga för den sjukdom, som hemsöker
dem. Deras naturer arbeta tvärtom på
att frigöra sig därifrån, ofta med en energi,
som blir farlig för både dem och andra.

Den första figur af detta slag, som vi
påträffa i Ibsens samtida dramer, är
tattar-flickan Gerd i »Brand», en liten oäkta
dotter af en vansinnig far, hvilken stötes
tillbaka från alla håll. Den andra i
ordningen är D:r Rank i »Dockhemmet», som
också lider af en från fadern ärfd sjukdom.
I »Rosmersholm» finna vi Ulrik Brendel,
en oförbätterlig drinkare, f. d. informator
men fördrifven från det förnäma Rosmerska
huset på grund af de allt för frisinnade
lärdomar han gifvit åt dramats hjälte, och
som nu i skam och elände förfallit till
fyllbult och strykare. Dessa alla äro
psykopater, som omgifvas af en viss
oroväckande luft och hvilkas blotta uppträdande
väcker farhåga och förebådar ödesdigra
skickelser. De äro förstörelsekrafter, som
uppstått genom andras eller rättare genom
allas synder. Komma så Hedda Gabler
och Hilde Wangel, hvilkas tillvägagående
är mera positivt, mera direkt, utan att
likväl gifva till känna någon egentlig
afsikt, någon hämdtanke. Det är emellertid
två viljor, som lyda en impuls, som
blifvit dem ingifven och som sluta med att
vända sig mot dem, som släppt dem lösa,
mot Eilert Lövborg och Halvard Solness.
Hedda gifver döden och går själf under;
men redan den andra, Hilde, öfverlefver
sitt förstörelseverk. Några hafva anat den
hemliga tanken, som ingifvit Ibsen denna
upplösning. »Ja», svarade han mig, när
jag för honom anförde en rysk skalds ut
talande härutinnan, »han har rätt. Må alla
Solness gå under, om blott Hilde står kvar
och fortsätter sin mission, tills hon
träffar en man nog stark att stå emot
svindeln». När detta sades, hade han
redan afslutat sitt senaste drama »Lille
Eyolf». Yi påträffa där en ny
uppenbarelse af den förment skadebringande makt,
som har sin prototyp i den bibliske
frestaren eller i Loke, dennes pendant i den
skandinaviska mytologien. Men denna
senaste inkarnation af den ibsenske onde
anden är olik de föregående så till vida, som
det icke är en från det lefvande lifvet
hämtad figur. Denna figur är så symbo-

24

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1895/0403.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free