- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fjärde årgången. 1895 /
389

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Hvad vi beundra i Dantes Komedi. Af Johan Vising. Med 5 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hvad vi beundra i dantes komedi.

389

ningar ligga emellanåt så djupt, att det
fordras mycken skärpa att upptäcka dem.
Hvarför, frågar man sig t. ex., straffas
mördare i helvetet såsom våldsverkare,
i skärselden såsom afundsmän, girigbukar,
vredesmodige eller i ännu andra
kategorier af syndare? Man börjar med att
finna detta inkonsekvent och slutar med
att beundra den riktiga tankegången däri.
I helvetet är nämligen straffet evig
vedergällning utan annat ändamål; därför
straffas där hvart brott såsom sådant. Men
i skärselden skall sinnelaget renas och
förbättras, så att det åter kan alstra goda
gärningar. Därför straffas här icke brottet
såsom sådant utan sinnelaget, som födt
det af sig. Ett mord begås t. ex. af
afundsjuka, af girighet, af vredesmod.
Det är från dessa syndiga begär
mördaren skall renas i skärselden; från själfva
mordet kan han aldrig renas.

Ordningen i de saligas boningar
företer en sinnrikhet af annat slag, nämligen
den gradering af saligheten, som Dante
med så riktig känsla vidtagit, för att
vinna omväxling och ständig stegring.

»Till ljuf musik de skilda stämmor bli;
så skilda grader i vårt lif ock bilda
här dessa sferers ljufva harmoni»,

säga himlainvånarne själfva.

I föregående beskrifningar af
himlarnas härlighet var det en enformighet, ur
hvilken man längtade ut; i Dantes
himlar längtar man till hvarje ny och
fullkomligare.

Korteligen, innan Dante var
Komediens store skald, var han den store
byggmästaren, som byggde världen, och

den store ordnaren, som inredde den.

*



Dantes Komedi är den mest
idealistiska dikt, som någonsin blifvit skrifven.
Den berättar om en resa, som endast
gjorts i fantasien, genom världar, som
fantasien skapat. Den hade till första

upprinnelse den svärmiska kärleken till
Beatrice, den har till ändamål det högsta
och ideelaste på jorden: människans
förande till Gud och hennes undervisning
om allt det högsta, hvarom anden kan
spörja. Därför är dikten ofta en
teologisk eller vetenskaplig afhandling. Där
läres t. ex. all jordisk äras fåfänglighet
i följande ord, som uttalas af den i
jorde-lifvet så äregirige, i skärselden så
ödmjuke målaren Oderisi d’Agubbio:

»En vind, ej annat, ryktet är på jorden;

än här än där den kommer från och får

ett ombytt namn, far den från syd, från norden.

Har du väl mera efter tusen år

af rykte kvar, om här den sista stunden

för dig som gubbe eller dibarn slår?

Och tusen år en tid mer kort i grunden

mot evighet än blink mot sfer, som rörs

af alla trögast kring på himlaranden.

Likt blommans färg, som komma ses och gå,
är edert namn, och den, som gaf den bjärta
färgpraktens glans, förtorkar den också.»

Där gifves följande förklaring af
världsstyrelsen, Fortunas eller lyckogudinnans ’
regemente:

»Han, hvilkens vishet allas öfvergår,

gaf åt hvar skapad himmel en, som leder

den så, att ljus hvar del från hvar del får,

när ljuset han i lika mått förbreder.

Han gaf för jordens glittergods också

en vårderska och ledarinna eder,

att hon i rättan tid det glittret må

från folk till folk, från släkt till släkt ock bringa;

och mänskors tankar lyssnar hon ej på:

ty härskar ett folk och ett ann’t är ringa,

allt som den ledarinnan utslag ger,

själf, lik en orm i gräset, sedd af inga.

Er visdom slår ej hennes vilja ner;

hon i sitt rike dömer, styr och ställer;

hvad göra väl de andre gudar mer?

I hennes växling intet stillstånd gäller,

nödvändighet gör henne snabb och snar,

därför omskiftningar ej dröja heller.

Hur ofta mål för bittert hat hon var,

hur ofta den, hvars lof hon borde höra,

med ilsken tunga henne smädat har.

Men hon är säll; det når ej hennes öra;

hon, sferers änglar, rullar glad bland er

sitt klot, och intet hennes fröjd kan störa.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1895/0427.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free