Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Hvad vi beundra i Dantes Komedi. Af Johan Vising. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
johan vising.
Där förklaras antropomorfismen i vår
religion:
»Så får man tala att förstås af er,
åt hvilka endast sinnligheten skänker
hvad se’n förnuftet som sitt eget ser.
Därför ock skriften till vår fattning sänker
sig ned och gifver hand och fot jämväl
åt Gud, fast annat den sig därvid tänker.»
Där förekommer en afhandling om
språkets lif och utveckling, hvilka Adam
framställer på följande sätt:
»Det språk, jag talat, kommit ren ur vana,
långt förrän Nimrods folk sitt företag,
en outförbar byggnad, börjat ana:
ty ej förståndets verk af vårt behag,
som, himlen likt, en ständig krets beskrifver,
kan undantas från vansklighetens lag.
Naturen människan att tala drifver,
men om på så sätt eller så, hon er
ger valet fritt, alltsom er smak ingifver.»
Allting har Dante läst, allting kommer
han ihåg. Hela bibliska historien,
antikens mytologi och historia, allt märkligt
i medeltiden ända upp till Dantes egna
dagar finnes i hans dikt. Se t. ex.
Skärseldens tjugonde sång; den är en
världshistoria i sammandrag. Talar Dante om
en öken, så erinrar han sig genast, huru
Cato trampade Afrikas ökensand med
Pompeji här; upproriske landtmän
påminna honom om Marcellus; han kan ej
tala om en stark vilja utan att få på
läppen namnen Sankt Laurentius och
Mucius Scævola; det är fråga om löftets
hälgd, och genast drar han fram några
specialiteter i hebreernas lagar; då
domsbasunen kallar upp ur grafven de
orättfärdiga, konungar och folk, glömmer han
ej ens Norges grymme konung (Håkon
v?). o
På det viset blef Dantes Komedi den
förnämsta uppbyggelseboken på sin tid
och för många tidsåldrar därefter, och
är alltjämt ett häpnadsväckande prof af
skarpsinne, minne, lärdom och lärorikhet.
Det som icke är i och för sig ideelt,
får en ideel prägel, då det flyttas in i
dessa evighetsriken. Allt jordiskt, som
kommer med, ses från evighetens och
de gudomliga ideernas synpunkt.
Fran-cescas kärlek t. ex. är ej blott ett jordiskt
begär, sådant som tändes, brinner och
bränner alla dagar bland människorna;
det är en akt, som redan afdömts af
Gud och nu har sin eviga följd i
helvetets straff och står där som en från
evigheten sänd varning till alla kommande
släkten.
Till och med så realistiska företeelser
som siffror innebära för Dante djupa
tankar eller mystiska antydningar. Dante
är ej häri mera idealist än mången
skriftställare före honom. Såväl österländska
religionsstiftare som grekiske filosofer,
judiske kabbalister och kristne
kyrkofäder hafva skattat åt talsymboliken. Man
behöfver blott slå upp dem, som Dante
läste mest, den helige Augustinus eller
Gregorius den store eller Thomas ab
Aquino, för att finna exempel på hvad
3, 4, 7, io m. fl. tal hade för makt öfver
sinnena. Dante har i hög grad
undergått denna illusion, och han har trott sig
öka stämningen och tankedigerheten i
sin dikt genom att ofta införa i den de
»heliga» talen. Det är därför som han,
såsom vi sett, så mycket som möjligt i
den yttre och den inre anordningen af sin
värld anbringar tredelningar, niodelningar,
o. s. v.; det är ock därför hans dikt har
fått tre hufvudafdelningar, »cantiche»,
nämligen Helvetet, Skärselden, Paradiset, och
det jämna antalet af ioo sånger,
»can-zoni»; ty ioo, säger han på ett annat
ställe, är ett »förnämt» tal: »det är
kvadraten på io».
Numera har talsymboliken spelat ut
sin roll, utom det betydelsefulla 13
förstås, och vi finna oss mycket måttligt
förnöjda af att syndarne indelas i tre
klasser eller att Komedien har 100
sånger och ej 99 eller 101 eller hvilket ojämt
antal som helst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
