- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fjärde årgången. 1895 /
396

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Hvad vi beundra i Dantes Komedi. Af Johan Vising. Med 5 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

396

johan vising.

båda stego i en båt, det först var vid
Dantes instigande som båten tyngdes,
eller att, då de båda gå uppför ett stenigt
berg, det endast var Dantes fötter
som kommo småstenarne att rulla utför,
eller att skärseldens invånare äro
förvånade öfver att Dantes figur kastar
skugga på marken. Och ha vi ej
förr fått klar för oss denna motsats
mellan skenkropparne och Dantes solida
figur, så fa vi det outplånligen inskärpt,
då han säger, att han trenne gånger
ville omfamna en kär varelse i skärselden,
och trenne gånger slog sig själf på
bröstet med sina utsträckta armar.
Ingenting är mera målande än detta. Då
Virgilius uppmanar Dante att visa vördnad
för Cato, heter det:

»Min ledare då fattade i mig

och kom med ord, med blinkar och med händer

mitt knä, min blick att vördsamt böja sig.»

Vördnaden visas i andra fall med
»vördnadsfull panna», med
»vördnadsfulla och nedslagna ögon», alltnog i
förening med en kroppslig åtbörd, ett yttre
tecken; liksom rädslan uttryckes med
»den blekhet, som skräcken målade i
mitt ansikte». Det är för abstrakt att
säga, att dagen led till slut och kvällen
kom; det heter hos Dante: »Dagen gick
och kvällen befriade kreaturen, som äro
på jorden, från deras mödor.» Den trånga
vägen kallas hos Dante »den väg, som
är så trång, att han tvingar vandrarne
att gå en och en». »Rikta synens nerv
på detta föremål» heter det i stället för
»se därpå». Den som är tveksam om
vägen är »en som med hjärtat går, med
kroppen dröjer» ; en som ber att få yttra
sig är »en som med handen beder om
gehör».

I Dantes realistiska konst ingå
ytterligare såsom viktiga moment de friska,
från det konkreta lifvet direkt tagna
metaforerna. Tankar och ord äro hos Dante

»skelögda» i stället för vrånga, »böjda»
i stället för ödmjuka. Vanäran gör
syndarne »mörka» för igenkännandet. Dante
»blir fångad på limspö att tala med
andarne», när han lockas att fördröja sig
bland dem; han »får genast plåstret på
såret», då hans sorg en gång snart
tröstas; han »sträcker ut sin hand att
färglägga hvad han tecknat», då han i
detalj utför hvad ’han förut antydt; han
»afskjuter talets båge, som var spänd
till haken», då han ändtligen får komma
fram med en angelägen fråga; han »drar
upp svampen, ehuru ej fylld af vatten»,
då han upphör att fråga, fastän han blott
fått otillräckliga svar; han »träffas af
talets spets, sedan han fatt smaka dess
klinga», då han af Beatrice tages i än
strängare upptuktelse än förut; han
»brännes af ångerns nässla», då han har
samvetsförebråelser, och är »fyrkantig mot
ödets slag», då han står fast emot dem.
»Dina fingrar förslå ej för sådan knut»
betyder, att ditt förstånd ej kan utreda
den svåra frågan. »Du har beklädt oss
med detta kött», säga små barn om sin
far. Om vattusotens verkningar heter
det, att den »gör lemmarne omaka»; om
ett språk, som är outveckladt, att det
»ropar pappa och mamma»; om Florens,
som demoraliseras, att »det afmagrar i
heder»; om de råa invånarne i Fiesole,
att »de fiesolanska djuren göra strö
under sig af sig själfva», då de inbördes
underkufva hvarandra; om franciskanerna,
som ej mer följa sin stiftares lära och
föredöme, att »de sätta fotens spets, där
han satte sin häl». Någon gång blir
metaforen för djärf, såsom då det heter,
att »handen kan slå ut vingarne för
mycket för att gifva», d. v. s. att man
kan bli alltför gifmild.

Metaforen för oss öfver till liknelsen,
som egentligen intet annat är än en
utförd metafor. Dantes liknelser hafva icke
blott den elementära egenskapen att vara

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1895/0434.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free