Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Hvad vi beundra i Dantes Komedi. Af Johan Vising. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvad vi beundra i dantes komedi.
139
Om jag sagt sant — det följden yppa vill.
Aten och Lacedæmon förr i tiden
gett lagar ut, som man då goda fann;
men deras lagklokhet var långt ej skriden
mot din, som tar en väf af lagar an
så fin och fyndig, att november manad
godt slitit ut allt hvad oktober spann.»
Till den ginge Crassus ropar han:
s Säg oss, ty du vet det, hvad smak har
guldet?»; påfven Clemens V låter han
säga: »Jag sätter all min förtröstan till
martyren, som ville lefva i öknen» ( —
Johannes Döparen, hvilkens bild fanns
på de florentinska guldmynten).
Af det våldsamma uttrycket,
hyperbolen, har Dante gjort ett mycket
måttligt men lyckligt bruk. Florentinarnes
inbördes fiendskap går så långt, att »äfven
de gnaga hvarandra, som inneslutas af
en mur, en graf». Elden, sotn skall
genomgås på vägen från skärselden till
paradiset, är så brännande, att Dante skulle
velat »kasta sig i smältande glas, för att
svalka sig». Af himmelens högsta
sällhet skulle alla världens ypperste skalder
ej kunna besjunga tusendedelen, heter
det på ett ställe.
Detta stora skaldeverk, som omfattar
allt i himmel och på jord, är skrifvet i
ett språk, som ännu blott var ett
stammande barn, som »ropade pappa och
mamma». Ofta bereder det Dante stora
svårigheter, och man ser honom till
och med i tydlig rimnöd. Han måste
stundom taga sin tillflykt till latinismer,
provençalismer eller dialektala uttryck.
Han måste stundom skapa nya ord,
och han har särskildt gjort en hel
mängd nya sammansättningar med in-,
ad eller a, hvilka äro ytterst
uttrycksfulla och koncisa, ända därhän att
efterföljande släkten ej mäktat uppbära dem,
utan låtit dem falla; sådana äro
invogHare »invilja». ingifva i vår vilja; incielare
Ord och bild, 41de årg.
»inhimla», försätta i himlen; indiarsi»
in-guda sig», uppgå i Gud; immiare
»in-miga», intränga i mig; incinquarsi
»förfemma sig», femdubblas; ammusare
»vid-nosa», beröra med nosen; adduarsi
nförtvåa sig», fördubblas; och talrika andra.
Det är intressant att observera, att detta
tillvägagående blir vanligare och
vanligare, ju längre fram, således till ju mera
filosofiska ämnen, Dante kommer i sin
dikt. Djärfheten torde också ha växt
med tiden.
Sådant synes vågadt och måhända
smaklöst i ett odladt språk med anor
och fäderneärfd värdighet, och framför
allt äro vi svenskar styfva aristokrater i
vår språkbehandling; men i ett ungt
språk, som ej har fast hållning eller
hopbragt rikedom, är det riktigt att tillåta
sig sådana nyheter. Här hade till och
med Dante en särskild, vacker uppgift,
värdig hans kraft och snille. Med ens
gjorde han ock detta tarfliga och oodlade
florentinska bygdemål till hvad det sedan
dess varit, ett af jordens uttrycksfullaste
och skönaste språk. Det var i sanning
liksom en gång det svenska språket
sett bortglömdt barn, som kom i samkväm sällan»
men som
»steg fram och speglade sin bild i källan
och häpnade att se, hur högt, hur skönt det var.»
Det välljud och den musik, hvartill
Dante visste sammanställa de opröfvade
stafvelserna af sitt unga modersmål, kunna
endast ofullständigt fattas af en
utlän-ding. Vi få därför förlita oss på
italienarnes enstämmiga vittnesbörd, att deras
sköna språk aldrig i någon sång blifvit
till en sådan musik som i Dantes
terziner. Man kan förstå att detta välljud
var en medvetet eftersträfvad effekt hos
en författare, som uppställt som teori,
att poesien är musik.
Att skaffa sitt folk ett smidigt och
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
